Det är 1965. Året för den första rymdpromenaden, för USA:s trupper att anlända till Vietnam, och mellanölet börjar säljas i matvarubutiker. Kärnkraften var redan i full gång i Sverige. Men allt det hörde till OMVÄRLDEN, och i varierande mån vetbart för oss.
Nu satt vi i källaren i Per Albin-huset och det var ännu ett strömavbrott på landsbygden. Vårvinter, lite ljusare, men fortfarande vinterkallt ute. I källaren stod en rest kvar från en tid innan den vattenburna värmens tid, nämligen en järnspis. Tänkte man när huset byggdes att man kanske kunde behöva en backup för matlagning? Eller var det någon hårdnackad gamling som vägrade skiljas från sin Näfveqvarn, och så fick den inlemmas i folkhemsbyggets källare, i stället för att hamna på skrotkyrkogården ute i skogen?
Morsan fick upp eld i järnspisen, bra drag, lite glesa spisringar, men helt ok. Sen åkte gjutjärnsstekpannan på. Smöret fräste. Och så i med sillen! Och löken! Potatisen puttrade på i en kastrull. Stekt sill. Kokt potatis. Stekt lök. Knäckebröd med smör. Ingen nobelmiddag kunde smaka bättre.
Det var på vårkanten. Potatisen hade börjat grodda, och man fick skrubba bort dem. Potatis som börjat mälta smakar sötare, och det gjorde dessa potatisar. Men gott.
Smakminnet av denna arketypiska folkhemsmeny präglade mina smaklökar oåterkalleligt. När jag läser referenser till Prousts madeleinekaka, brukar jag tänka på stekoset från sill och lök, och hur otroligt gott det var att få äta detta, i källaren, under strömavbrottet, när annars inget annat än kall mat varit att vänta.
Sinnesintryck formar hjärnan. När det handlar om språk och inlärning brukar man tala om ett ”språkfönster”, den tid i ett litet barns tid när hjärnans språkcentrum kan ta in flera olika språk. Men när det handlar om sinnesintryck verkar det uppenbart att det ”fönstret” står öppet en bra bit ovan den ålder som språkforskare talar om. Smak, lukt, hörsel, och känsel. Även de bör ha sin präglingsperiod i hjärnan. Proust uttjatade madeleinekaka visar hur format hans luktsinne var på just den förnimmelsen av kakan.
Lukten av sönderkokt, halvt härsken torsk, som spred sig genom skolbyggnaden, hänger också kvar, inborrat i minnet, och framkallar fortfarande äckel om jag påminns om den, fiskälskare som jag ändå är. Frågan är vid vilken tidpunkt synapserna slutar göra de för ens preferenser avgörande besluten om vad som är gott eller avskyvärt. Vilka smakminnen får barn idag? Glutamatindränkta färdigrätter, från barnsben, eller hemgjord köttfärssås? För mig är det sillen som slår allt.