Jag har svårt för Anthony Kiedis. Och nu pratar jag inte om tribaltatueringarna och frottéarmbanden. Problemet har alltid varit hans otillräckliga röst. På scenen har Kiedis kompenserat med en spänstig friskis och svettis-stil, men det är ett nummer som är svårare att lyckas med i en studio.
På nya albumet I’m with you testar den snart 50-årige sångaren en annan strategi. Självförtroende har Kiedis alltid haft, men nu ger han den ett nytt uttryck med en cool, nästan bakåtlutad röst. Det fungerar förvånansvärt bra, framförallt på skivans lugnare spår. I låtar som Meet me at the corner och Police station är han inte så mycket frontman som en del av gruppen.
Och det är en väldigt bra grupp. Utan John Frusciante förlorar Red Hot lite av den härligt skruvade dimension som hans egensinniga gitarrspel förde med sig, men ingen skugga ska falla över ersättaren Josh Klinghoffer.
Bandets självklara samspelthet gör att de kan förvandla ett enkelt komp till en storslagen rocklåt. I mycket är det här Fleas platta. Jämfört med hans tidigare excesser är basriffen nästan minimalistiska, men så effektiva och svängiga att jag lockas att kalla dem smakfulla. Grattis Red Hot, det måste vara första gången.
Tillhör du dem som har svårt för Red Hot Chili Peppers? Ge dem åtminstone fem och en halv minuter. Brendans death song är kanske höstens finaste farväl.