Begreppen Släkt och hembygd står som tema för senaste årsboken Norrbotten. I ett tjugotal uppsatser får vi olika synpunkter på ämnet i stort. Översiktligt sett behandlas tre huvudspår: Släktforskning baserad på DNA-teknik (eller genetisk genealogi), släktforskning i mera konventionell form utifrån arkivmaterial och intervjuer samt hembygdsarbete under det senaste århundradet vanligen lika med hembygdsgårdar och museisamlingar.
Extra framåtblickande förefaller mig vara DNA-tekniken, som presenteras i Peter Sjölunds uppsats om Buresläkten. Under generationer har man stött och blött bland släktforskare om Johan Bure/Bureus, språk- och fornforskare samt landets dåtida riksantikvarie, verkligen hade en släkttavla från byn Bureå i norra Västerbotten. (Inom parentes: det rör sig om samme man som till julen år 1600 var på besök i Gammelstad och då blev den förste att bekräfta kyrkstadsseden.)
Återvänder vi så till huvudspåret så är enligt Sjölund nämligen Bure en son av Bureå. Liknande positiva bekräftelser har man fått enligt andra rapportörer i årsboken vad gäller DNA-metoden. Eller till sist kan nämnas att från gränsområdet till medicinsk forskning berättar Ove Renberg i en uppsats om Skelleftesjukan vilken rubriceras som tillämpad släktforskning.
Släktforskning av mera beprövad art återfinner vi i flera uppsatser i årsboken. Mitt urval får inskränkas till några exempel – en förmodligen både fyllig och spretig bukett – nämligen om Tornedalens första Amerikafarare, om farmors livsresa, samt om en misshandel i Nederkalix 1867. Slutligen kan nämnas två andra texter: Irma Ridbäcks om byn Narken samt Carl-Oskar Lundströms med rubriken Släktforskningsglimtar från Arjeplog. Ridbäcks text är noggrant verifierad med tillhörande notapparat. Lundströms text är glädjande nog ett av de få bidrag inom bygdeforskning i Arjeplog som vi efter några årtionden sett på länsnivå. Det är nära att tro att arvet efter Einar Wallquist kommit att kväva tillväxten underifrån. Arjeplog är nämligen så vitt jag känner till länets enda kommun som saknar lokal hembygdsförening.
Med den funderingen kommer vi fram till nästa huvudavsnitt: hembygdsrörelsen. Som något av portalfigurer kan vi se geologen Fredrik Svenonius på länsnivå samt advokaten och samlaren Sigurd Dahlbäck från gränslandet mellan Överkalix och Pajala.
Gör vi den historien kort på regional nivå så tillkom Gülzauuddens friluftsmuseum på 1920-talet samt nuvarande länsmuseibyggnad på 1930-talet. Sedan följde en rad hembygdsgårdar och dito gillen, alltifrån Övertorneå till Nederluleå på 20-talet till exempelvis Lainio, Överkalix och Vittangi efter 1950. Idag finns det nära hundra sådana sammanslutningar i länet. De utgör basen för Norrbottens hembygdsförbund liksom för årsskriften Norrbotten med en första utgivning 1919.
Likt andra hembygdsmänniskor kan man fråga sig, hur är det med tillväxten underifrån. Om det ser vi inte mycket av i jubileumsboken. Glädjande exempel kommer dock från föreningen i Svensbyn med ideellt arbete över föreningsgränser och aktiviteter för nysvenskar.