Skuldbok av klassiskt slag
BOKHemkomstenBernhard SchlinkBonniers
Foto:
Schlinks nya roman Hemkomsten är en historia i fem delar, där de cirka nittio kapitlen är mycket korta, på två-tre sidor. Titeln ger associationer både till den förlorade sonen och till Odysseus irrfärder och Homeros berättelse är i själva verket den axel handling och personer roterar kring.
Men hemkomst är också ett tyskt tema och hemvändarhistorier utgör i själva verket en hel genre. Som pojke läser Peter, berättaren i Hemkomsten, ett par sidor ur en sådan roman. En soldat kommer hem och letar upp det hus där hustrun numera bor och finner att hon lever ihop med en ny man och har fått en dotter - men bokens slut saknas.
Peter börjar allt mer maniskt leta efter den där romanen och dess författare. Han samlar in upplysningar från överlevare och historiker, hittar artiklar och vetenskapliga arbeten, vittjar arkiv och annonserar efter vittnen. Hans egen far dog i kriget när han var nyfödd och i någon mening handlar väl hans ansträngningar om att han också letar efter honom. Rätt som det är hittar han ytterligare ett par boksidor och inser då att romanen egentligen är en omdiktning av Odyssén. Författaren berättar om en flykt från Sibirien och anpassar den sovjetiska verkligheten till sagans förlaga.
En vacker dag upptäcker han det hus soldaten återvände till, det är så noggrant beskrivet i boken att han känner igen det. Han kliver så att säga in i romanen och ringer på. En underbar kvinna öppnar och de blir snart ett par. Hon är emellertid gift och åter invaderar litteraturen livet, nu från ett annat håll. Hennes man är nämligen försvunnen, i ett krig förstås, men dyker upp. Och Peter hamnar i en likartad situation som den hemvändande soldaten och flyr in i irrfärder på samma sätt som Odysseus.
Så svänger berättelsen igen. Peter får klart för sig att den som skrev romanen lever och är den stora stjärnan på ett amerikanskt universitet.
Han är en beläst, förförisk och begåvad föreläsare men i grund och botten en kryptonazistisk pedagog och ideolog.
Så rullar det på. Schlink är en skicklig intrigmakare. Men som recensent hamnar man i en rävsax. Dels blir man nästan tvungen att referera sönder sin anmälan för att resonemangen ska bli begripliga, dels riskerar man att med sådana referat punktera Schlinks roman.
Hemma högläser vi just nu Dickens roman Lysande utsikter. Den bygger på en rad knalleffekter och Schlink skriver egentligen i samma episka tradition, inser jag. Men Dickens skulle aldrig dra sig ur sin historia på det sätt som Schlink gör. Den kraftmätning som hela bygget pekar fram emot uteblir nämligen. Det är som om Schlink tvivlar på sin egen förmåga att gestalta den duellen och därmed bekräfta sin egen bild av denne ondskans apostel.
Under senare år har vi sett en rad nya motiv i den tyska litteraturen men Hemkomsten är en gammal "skuldbok" av närmast klassiskt slag. Så till vida knyter den an till Schlinks mästerverk från 1995, Högläsaren.
Så jobbar vi med nyheter