Skrivglädje födde hyllad bok för unga
Två författare och två stilar. Per Nilsson och Katarina Kieri bestämde sig att skriva en bok tillsammans, men med var sin röst. "Men i slutändan kunde inte ens våra bästa vänner se vem som har skrivit vad", berättar Per Nilsson.
Foto: FREDRIK SANDBERG / SCANPIX
- Det är jättekonstigt, vi hade aldrig en tanke på att det skulle kunna vara säljande att skriva ihop. Så plötsligt är det författarpar överallt, säger Per Nilsson.
Han och Katarina Kieri hör till våra mest etablerade ungdomsförfattare, båda med en Auguststatyett i bagaget. När de bestämde sig för att samarbeta var det lusten som styrde redan från början. Den första tanken att styra upp skrivandet med ett synopsis förkastade de snabbt.
- Vi har båda ett intuitivt sätt att arbeta, så vi började skriva helt enkelt. Det enda vi bestämde var att skriva varannat kapitel, och att jag skulle skriva om en tjej och Katarina om en kille. Någon gång i berättelsen skulle deras vägar mötas, berättar Per Nilsson.
- Länge var vi bara uppfyllda av hur roligt det varit att skriva ihop, vi var inte i stånd att bedöma huruvida det blev bra. Men nu tycker jag det är en fin skildring av syskonskap, om att våga prata, säger han.
Per Nilsson mejlade första kapitlet till Katarina Kieri, en rivstart om en ångestframkallade klassfotografering. Katarina svarade med en stillsam bild av en kille som sakta snurrar på en kontorsstol. Berättelsen om högstadietjejen Siri och gymnasiekillen Jakob handlar om allvarliga ämnen - vuxna som sviker, tystnad som till slut bryts - men tonen är hoppingivande, på sina håll befriande sentimental.
Att skriva ihop, som exempelvis paret Ahndoril, alias Lars Kepler, var det aldrig tal om. Snarare såg de framför sig två instrument som följer varandra.
- Tanken att samarbeta utan att göra avkall på sin egen ton lockade mig. En poäng var att låta två olika röster sjunga tillsammans och se vad som händer då, berättar Katarina Kieri.
Men utan planering blev de beroende av vad den andre skrev, och även påverkade av varandras språk. Katarina Kieri kallar det ett lyssnande sätt att skriva. I början trevade de sig fram. Men andra halvan var ett intensivt arbete med daglig kontakt. Katarina Kieri satt hemma i Norrtälje och skrev, Per Nilsson i Grekland.
- Jag satt och skrev som i ett rus där i Grekland, vi skickade kapitel till varandra varje dag. Som författare funderar man mycket över var berättelserna finns och hur man hittar dem. När vi skickade ofärdiga texter till varandra blev det glasklart hur en berättelse växer fram.
Så jobbar vi med nyheter