Det var för tre år sedan som tankarna på en barn- och ungdomsbokserie dök upp hos Åsa Larsson. Hennes son Leo, som då var i bokslukaråldern, var inte alls intresserad av böcker. Det ledde till att Åsa Larsson började fundera på vad han skulle gilla att läsa.
– Jag såg när det då och då kunde glimma till och hända, som när han läste de grafiska romanerna Walking dead, som han plöjde.
Hon började prata om det med sin kontorskollega, barnboksförfattaren och forskaren Ingela Korsell, som hon tidigare skrivit en följetong tillsammans med för Sveriges radio, och samtalen ledde till funderingar på om de kunde skriva något tillsammans igen.
– Det var ett mer hypotetiskt samtal som började. Och sedan när vi hade hållit på att spåna på det upptäckte man plötsligt...precis som vilken förälskelse som helst går till. Du umgås och umgås och umgås. Vi umgicks med den här tanken, idén, med funderingar på de här två bröderna som skulle flytta till Mariefred, tills du plötsligt en dag upptäcker; fan, jag har blivit kär.
– Tusen gånger har vi kallat det för vår otrohetsaffär.
I höstas kom de två första böckerna i serien, Nidstången och Grimmen. Redan ett halvår senare var det dags för uppföljarna, Mylingen och Bjäran. Den femte delen kommer ut i höst och den sjätte ska skrivas i sommar. Totalt är tio böcker inplanerade. Serien handlar om bröderna Alrik och Viggo, som flyttat till Mariefred och till fosterföräldrarna Laylah och Anders, eftersom deras mamma, som har alkoholproblem, inte kan ta hand om dem. När serien tar sin början går bröderna i fyran och sexan.
I Mariefred bor också syskonparet Estrid och Magnar, som snabbt inser att Alrik och Viggo är utvalda att bli det hemliga underjordiska bibliotekets väktare. Men samtidigt som barnen gör sig hemmastadda i sin nya stad och sitt nya hem, får de också motvilligt konfronteras med mystiska händelser och den idylliska lilla staden invid Mälaren blir en mörk skådeplats för otäcka sagoväsen som måste övervinnas.
– Nu skriver vi i ett rasande tempo men vi har lagt ett otroligt grundarbete till det, säger Åsa, som hela tiden haft sonen Leo i bakhuvudet när hon funderat över böckernas längd och att det ska vara enkelt, snabbläst, luftiga sidor.
– Alla de där valen handlar om Leo för mig. Att jag gör det för honom. Sedan har han ju tyvärr blivit fjorton redan, det går ju fort, säger Åsa och skrattar.
– Han gillar att läsa dem, men jag måste ha honom som elvaåring på axeln. Jag kan inte ha honom som fjortonåring på axeln för han läser ju Kepler nu.
Skillnaden mellan att skriva spänning för vuxna och spänning för barn är att det är mycket svårare att skriva för barn, berättar Åsa.
– De är otålmodiga och inte artiga läsare. En deckarläsare kan säga, nja, de första hundra sidorna kanske inte var så bra men jag ger det hundra sidor till. Men så är inte barn alls. Jag tycker att vuxenläsare kan vara extremt tålmodiga med att en författare inte har redigerat sin bok ordentligt.
Men hennes vuxna läsare får vänta ytterligare ett tag på den sista delen i deckarserien om Rebecka Martinsson.
– Den får ligga i kylskåp. Hon ligger och väntar men jag hoppas få lite tid för henne i sommar. Jag börjar längta efter henne nu.
Även om det är milsvida skillnader mellan böckerna om Rebecka Martinsson och Pax-serien så handlar det om att Åsa Larsson gräver där hon står.
– Rebecka Martinsson kommer däruppifrån, det är gruvindustri och sedan finns det ofta ekonomiska brott med i spelet och jag är skattejurist.
Pax-serien utspelar sig i sörmländska Mariefred, där Åsa bor sedan tio år tillbaka, en liten stad med mycket historia och det ståtliga slottet Gripsholm alldeles i närheten.
– Precis som jag sagt att Kiruna är så fruktansvärt tacksamt att låta deckare...man är älskad av gudarna när man är uppvuxen däruppe och kan använda det när man skriver deckare, säger Åsa och berättar att det nästan var för bra för att vara sant när hon och Ingela Korsell kom på att Pax-serien skulle utspela sig i Mariefred.
– Det är ju en sagostad.
– Jag har aldrig skrivit synopsis förut i mitt liv men det gör vi nu med de här. Sedan stafettskriver vi till en början och då behöver det inte nödvändigtvis vara kapitel utan det kan vara scener. Vi är väldigt, väldigt jämställda i vårt arbete och väldigt osentimentala när det gäller att den andra är på ens text.
Bland de författare som hon själv gärna läser nämner hon Kerstin Ekman, Margaret Atwood och Sara Lidman.
– Lite att jag kanske föredrar det kvinnliga berättandet, om man får kalla det för det.
Hon nämner också Mikael Berglunds debutbok Ett föremåls berättelse om obesvar, som kom ut i februari.
– Jag tyckte den var fantastisk. Och det är klart att jag är extra intresserad av sådant som utspelar sig i norra delen av Sverige.
– Men det är ju också så att ingen kan skriva som Sara Lidman. Bara hennes sätt att hitta på egna ord. För egen del har jag aldrig förstått det här med att man inte kan läsa böcker medan man är i skrivperiod.
– När man läser sådant som är riktigt bra medan man skriver höjer man sitt eget skrivande, säger Åsa Larsson.