I Sockholmsförorten Kärrtorp gick för ett år sedan nazister till angrepp mot en antirasismdemonstration. Bland de fredliga demonstranterna fanns Turteaterns konstnärlige ledare Nils Poletti. Han stod där när nazisterna kastade gatsten, var nära att träffas i huvudet av en knytnävstor hård sak. Han fylldes av ilska, men så plötsligt tar gatstenen slut och nazisterna börja kasta bananer och apelsiner. Allt blir plötsligt absurt och det påminner honom om fruktstunden på dagis.
Turteatern ligger i Kärrtorp och idén föddes att göra en kabaré, en drift med högerextremismen, få publiken att skratta åt dem. Göra narr brukar vara väl så effektivt som allvarlig kritik. Så föddes Sånger för Norden som hade sin premiär i början av november och nu gästspelar på Norrbottensteatern.
Det är en högröstad pjäs, ett exempel på attack-teater där de fina, små nyanserna lyser med sin frånvaro. Allt framförs av vita skådespelare i svarta kostymer: svarta jeans, skottsäkra västar över de svarta t-tröjorna och svarta, välputsade stövlar. De agerar alla rakt bredbent. Sedan finns det också tre skådespelare klädda i de frukter som singlade genom luften i Kärrtorp och som på krumma ben rör sig över scenen.
Fast Kärrtorp finns där just bara i inledningsmonologen och i de dansande frukterna. Pjäsen famnar över så mycket annat i den politiskt bruna idévärlden, som citat av Breivik och Hitler, hyllandet av vikingar varvat med hat mot romer, muslimer, svarta och andra som inte platsar i den rätta rasen.
Det är inte lätt att vara rolig. Visst är det roligt ibland, men humorn är grovkalibrig och så högröstad att den ibland skjuter över målet. Högerextremismen framstår inte som så komisk som den borde framstå för att pjäsen ska nå sitt antifascistiska mål.
Fast visst hade vi roligt åt den högerextremistiska karaktärsbeskrivningen av de nordiska folken och nattvardsgången där biskopen bryter en negerboll likt brödet under nattvarden. Sedan också ett fantastiskt dansnummer, Järnrörsnätter, liksom det avslutande braverandet av vitheten. I dessa delar når pjäsen fram.
Det är tolv skådespelare som försetts med blåfärgade kontaktlinser och flera av dem kommer från scenskolor i Stockholm, Malmö och Helsingfors. De ger allt i röst och rörelse och flera av dem är strålande. David Sigfridsson strålar mest när han personifierar den rasrene ariern som förkunnar sin vrickade samhällssyn.