– Livet har sina mysterier. Det var kanske meningen att det där fröet skulle komma, säger hon.
För femton år sedan var Anna Borgeryd på väg upp från Umeå till Älvsbyn och stannade för att äta på en pizzeria i Skellefteå. När hon skulle ställa undan sin bricka råkade en läskburk som stod intill skramlande tippa omkull. Hon reagerade på ljudet och tänkte att det nog bara var den metallring man öppnar burken med som lät.
– Men när jag gick därifrån tänkte jag att det lät som någonting tyngre. Då gick fantasin igång och så tänkte jag; tänk om det inte var en sådan ring utan en ovärderlig ring. Varför skulle någon stoppa en ovärderlig ring i en läskburk och gå därifrån? Och då kom karaktären Vera in i huvudet.
Anna Borgeryds debutroman Tunna väggar handlar om Peter och Vera som möts när de samarbetar kring ett universitetsprojekt om global ekonomi på Umeå universitet. Han är rikemanssonen med en cynisk inställning till kvinnor, som beundrar sin pappa, sin kusin och sin farbror för deras ekonomiska framgångar.
Sjuksköterskan Vera har arbetat för en biståndsorganisation i Sydamerika ett år. Efter att ha varit med om en insiktsfull händelse där, bestämmer hon sig för att åka hem och plugga ekonomi.
Trots Peters och Veras olikheter dras de till varandra och kommer slutligen varandra nära, bland annat genom de insikter de gör i sitt gemensamma arbete, insikter som visar sig röra både dem själva och världens ekonomi.
Från början hade Anna Borgeryd skrivit Tunna Väggar som ett filmmanus. I juni 1998 hade hon doktorerat i statsvetenskap på Umeå universitet och behövde något nytt, stort projekt att engagera sig i.
– Jag var trött på det akademiska uttryckssättet, att tvingas läsa en hyllmeter för att föra fram ett argument. Och så trodde jag att jag skulle vila från att försöka rädda världen, så nu skulle jag göra något roligt. Jag skulle skriva en romantisk komedi, en film.
I tio år var hennes projekt ett filmmanus och hon tycker själv att det varit bra att det inte blev en roman på en gång.
– Det är ju ganska många nivåer i den och jag tror inte jag skulle orkat få till det här om jag hade försökt göra den som en roman på en gång, säger hon och berättar att hon gjorde ”strukturmisstagen i berättelsen medan det var i filmmanusformat”.
Meningen var att manuset skulle förvandlas till film men så gick produktionsbolaget i konkurs.
– Då var det en riktig dipp men jag kände samtidigt att nu har jag ju det här. Det kändes alldeles fel att ha jobbat i tio år, löst knutarna och sedan bara lägga undan det. Då tänkte jag; jag kanske ska prova att göra en roman av det, säger Anna Borgeryd.
Ytterligare några års skrivande gav resultat och i höstas gavs Tunna väggar ut. Att manuset inte blev till en långfilm beskriver hon som ”den bästa motgång jag haft i mitt liv”.
– Jag är mycket nöjdare med romanen. Jag fick ju med så oerhört mycket mer. Jag har ju så mycket bredare palett.
Själva skrivarprocessen beskriver hon som ”en lust” och drar paralleller till sin avhandling.
– Men det är ju roligare att skriva en roman än att skriva en doktorsavhandling, säger hon och skrattar.
– Man blir ju underhållen själv.
Men efter att ha skrivit den första delen av boken insåg hon att hon behövde veta mer om ”vad det var som hände i finanskraschen 2008” för att kunna skriva vidare. Och hennes research ledde inte bara till förmågan att kunna skriva klart boken.
– De insikter jag fått kring försörjningsläget i världen har varit väldigt värdefulla. Till vardags jobbar jag med koncernstrategi. Då är de makroekonomiska frågorna om försörjningsläget superviktiga, så jag har blivit en mycket bättre rådgivare för Polarbröd för att jag har skrivit den här romanen, säger hon och berättar också att det skulle ha varit omöjligt för henne att skriva romanen om hon inte haft ”en gedigen utbildning i systemutvärdering genom doktorsavhandlingen”.
Hur mycket av din egen personliga övertygelse om världsekonomin finns i boken?
– Allt. Det är svårt att inte skriva utifrån sin personliga övertygelse. Det är när man använder sin personliga övertygelse, sina erfarenheter och sina insikter som man kan ha något unikt att erbjuda.
Blir det fler böcker i framtiden?
– Det kommer det att bli. När, får vi se. Astrid Lindgren tycker jag skrev sina bästa i sjuttioårsåldern. Man kanske får hoppas på det, att man kommer in i sin Ronja Rövardotter-ålder där i sjuttio plus.
I kväll är hon gäst på det litterära evenemanget Kontext i Luleå.