Skräcklitteraturen får en renässans
BOKStjärnpalatsetMartin Engberg Norstedts
Foto:
De flesta bor i Drivhuset, en stad som sprängts ner i berget. Datorer och kärnkraftverk fungerar än så länge och man odlar fortfarande jorden även om växtsäsongen blir kortare och kortare. Högsta hönset är Imperatorn, en mytisk figur som sägs hålla i alla trådar. Soldater och väldiga panterhundar, maskindjur av biomassa, upprätthåller ordningen. De som ska rehabiliteras tuggar i sig en rot som rusar och raderar deras minnen.
Inledningsvis möter vi trettonåriga Katharina som lever i en karg bondemiljö där hon förbereds för en framtid i Imperatorns tjänst. I en parallellberättelse är hon vuxen och jobbar som paketerare på en fabrik. De två förloppen varvas.
Engbergs samhällsbygge innehåller en egenartad blandning av frihet och kontroll, utarmning och slöseri, teknik och okunnighet, barbari och patos. Jag tycker länge att det är något hemvävt över hela historien, som om den inte riktigt har plockats ner från vävstolen, men kan ändå efter hand se spillrorna från en sammanstörtande värld genom tyget.
Berättelsen vimlar av detaljer. Engberg liknar på det sättet en annan av de nya epikerna, Jerker Virdborg, som också gärna breddar sina texter. Men där Virdborg laddar sina beskrivningar med dolda hot skapar Engberg närvaro: han tecknar miljöerna mycket utförligt, som med svarv.
Ibland glider han in mot ett talspråk, tycker jag, också i de refererande partierna. Då kan stilen bli lite oskarp och innehålla en del grums och missljud.
Katharina har fått ett ägg inopererat i sin kropp. I ett senare skede upptäcker hon att sådana ägg utvecklas till plantor som kan återskapa sina bärares minnen. När hon ska "föda" försöker hon fly från dem som styr. Längre fram stöter hon på en liten flicka som hon tar hand om. Den uppgiften ger hennes liv mer mening.
Hela systemet är alltså på väg att braka ihop. Men vad som egentligen händer förblir rätt oklart eftersom de personer som står i fokus inte själva förstår särskilt mycket av förloppet (de är ju också förda bakom ljuset av makthavarna). Och min situation blir likartad; jag ser liksom inte de större linjerna i den dystopiska visionen.
Katharina vill veta sanningen (men det är hon rätt ensam om) och tar sig till slut ner i underjorden (som Odysseus och Dante). Där möter hon nederländarna, en sorts halvdjur som äter skalbaggar, och där lever också de mystiska minnesplantorna. Det är bokens starkaste parti, ett kreativt kraftprov.
För ett par decennier sedan talade man om en så kallad "skräckellitteratur" (Stig Larsson, Magnus Dahlström och Carina Rydberg hörde till gruppen). Skräck och äckel alltså men också en diskussion om våld och ansvar. Med Stjärnpalatset får genren något av en renässans.
Så jobbar vi med nyheter