Du:et i ”Jag vill att mina barn ska tillhöra” verkar vara en hybrid mellan den älskade och jagets barn. Något inslag av jagets eget ”barnajag” finns också. Även en föräldragestalt tecknas. Temat är kärlek, i vid bemärkelse, vad som fäster en människa vid en annan. /Kärlek är upprepning och den fylls med hat, motvilja, tystnad/Vi petar i golvet Vi har minnesmärken/Som rim förbinder världen och gör den hel/Kärlek är upprepning, upprepning/Upprepning/
”Kärlek” blir summan av alla beröringar, känslor, gemensamma upplevelser, vare sig de är positiva eller negativa. Kärlek som klister eller kitt mellan människor. Dikterna är genomgående berättande, med prosans tilltal som hjälper till att synliggöra dikternas innehåll, på det sättet att ingen överdriven stilistik skymmer.
Hallström är skicklig på att i texten visualisera nuet, även om det handlar om dåtid. ALLA erfarenheter lyfts till framkanten av kronologin, det vill säga diktjagets pågående nu. Livet som en pålagring av dagar, där varje ny ”årsring” är både en funktion av det gamla och något nytt.
Hemmet är centrum eller alkemisk retort, där relationer blandas med varandra, nöts mot varandra och nya element uppstår. Jagen tumlar runt i detta som i en jättegryta i en älv: /Det här är ett hem/Du har något till mig också när du inte har något/Orden uppstår i skålen som töms och fylls/Svälja, spotta/genomskinliga trådar av/ fakta, slem, känslor, förtjusning/
Händelsehorisonten mot det utanförliggande är låg. Dikterna är vare sig kritiserande eller politiserande, vilket jag tycker är skönt med tanke på hur många poeter som de senare åren utropat att deras egen kroppsliga spegelbild är politisk. ”Jag vill att mina barn ska tillhöra” uppfattar jag snarast som en närmast antropologisk kartläggning av det sammanhållande nätverk som i slutänden konstituerar en familj. Det är som att titta in i ett diorama, och titta på hur myrsamhället sköter sig! Fast i det här fallet är det Hallström som tänder och släcker ljuset, och styr läsarens betraktande.