Skoningslös demaskering

BOKBlodets meridianCormac McCarthy Bonniers

Foto: Evan Agostini

Kultur och Nöje2010-10-12 06:00
Erik Hammar
När George W. Bush efter terrorattackerna 11 september pratade om ondskan i mytisk form, som Ondskan ("Evil"), var det många som reagerade. Ondska, invände man, är inte en faktisk enhet, ingen substans vare sig materiell eller andlig, utan ett samlingsord för en grupp beteenden. Att hänvisa till Ondskan är att grovt förenkla, att göra hela världens paletter till en enda, i svart och vitt.
Vad ingen nämnde var att Ondskan kan vara ett jäkligt bra tema för en roman.
Cormac McCarthy är mest känd som författaren till No country for old men, som bröderna Coen gjorde en Oscarsvinnande film om. De som tagit del av historien vet att McCarthys landskap är svart som ökennatten och i sin brist på mänsklig värme och förtröstan inte står James Ellroys efter.

Blodets meridian gavs ut i McCarthys hemland USA år 1985. Den blev inte särskilt omtalad då, men ryktet växte och McCarthys stjärna har stigit så högt att någon på en auktion förra året betalade 1,5 miljoner för hans skrivmaskin.
Romanen baseras på soldaten Samuel Chamberlains återgivning av sina upplevelser med The Glanton Gang, ett gäng skalpjägare som i 1800-talets mitt red över Mexikos gudsförgätna slätter i jakt på indianer.
Utifrån Chamberlains memoarer har McCarthy skrivit en av de mörkaste berättelser jag läst. Glanton och hans galna skövlare färdas likt tidlösa conquistadorer i cowboyhatt under Guds brännande öga, i deras universum finns bara kriget, massakern, där talar guldet i handen och blyet i gevärspipan.
Ondskan tar som sin yttersta skepnad en jättelik, blek man utan ett enda hårstrå på kroppen. Han kallas Domaren, är gruppens obestridlige ledare och scenen där vi möter honom för första gången är magnifik, på blott några rader kopplar McCarthy på det litterära magnetfältet.
Domaren är den närmast övertydlige erövraren. Sättet han först studerar och kartlägger omgivningen och därefter utplånar den, allt motiverat med retorisk krigarfilosofi, är kolonialismens historia manifesterad i ett förvridet mänskligt psyke. Död åt vildarna, niggrerna, död åt män, kvinnor, ynglingar, spädbarn.

Bland dessa förtappade män rider en sextonårig pojke, Ynglingen, berättelsens stumma vittne. I långa stunder är han frånvarande, vi kan bara ana att han lever utifrån att författaren inte nämnt att han dött. Hans inre värld kan vi bara gissa oss till.
Vår ingång till männens själar blir istället kraften och skiftningarna i det solsvedda landskapet, skildrade med ord som hämtade ur Uppenbarelseboken. Männen rider förbi de "svartnade benen efter träd som lönnmördats i bergstormarna". Långt i fjärran, "längs den skälvande yttre diametern av världen", blåser sand "ner mot tomrummet likt rök från arméer i fjärran". Regnet från den mexikanska himlen har "rivit ner svarta klängen från åskmolnen". Den språkliga uppfinningsrikedomen är makalös, men ibland alltför krävande. Min koncentration räcker inte för att fånga varje detalj McCarthy slungar ut från sin bottenlösa språkbrunn.
Litteraturprofessor Harold Bloom kallar Blodets meridian för "den slutgiltiga westernhistorien".
Det är den på flera vis. Dels som litterär genre, med slutuppgörelse och allt. Men främst som en avklädning, en skoningslös demaskering, av all westernromantik vi matats med. Efter Blodets meridian behöver inte mycket mer sägas.
Människans förmåga till uselhet skildras sällan så starkt.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!