Vendela Berg. Föräldralös, tjugonånting, påfallande intelligent och precis jämnlång med Greta Garbo. De möts på amerikabåten Kungsholm i mars 1929, ett par månader innan den stora börskraschen. I Hollywood står talfilmen på randen till sitt stora genombrott, Greta Garbo är tjugotre år och redan världsberömd. Vendela blir hennes privatsekreterare, hon hjälper till med pengaplacering, skriver kontrakt och öppnar beundrarbrev. Hon lär sig att imitera Gretas gångstil, lånar hennes kläder och agerar lockbete för pressen. Hon skyddar Gretas privatliv och ensamhet, samtidigt som frågan och frustrationen växer: Vad är det som gömmer sig bakom det perfekta ansiktet? Vem är människan bakom ikonen? Och vem vill Vendela själv vara?
Ellen Mattsons Vinterträdet väcker omedelbar lust att starta en bokcirkel. Det är en roman som kan läsas på många sätt, leda till många slutsatser och ännu fler följdfrågor. Också den som aldrig ägnat Greta Garbo mer än en flyktig tanke, lär finna sig själv febrigt bildgooglande efter avslutad läsning. Och ändå är Garbo, miss Brown, Den gudomliga fröken Gustafsson, mest en förevändning för att berätta om något annat. Om skönhet och besatthet, ensamhet och utsatthet. Stora och urvattnade begrepp som Mattson gjuter nytt liv i, med hjälp av ett språk som är lika vackert och knivskarpt som Garbos profil på omslagsbilden. Enbart miljöbeskrivningarna vore nog för att läsa Vinterträdet med behållning: En blåsig pir i Santa Monica, Louis B. Mayers kontor, utsikten från ett dammigt tågfönster i 1930-talets USA. Tiden då ett par blue jeans benämndes just så, som en exotisk blomma i den hurtiga journalfilmssvenskan. Doften av hav och spunnet socker, lavendeltvål och stora pälsar. Tveklöst ligger en hel del research till grund för dessa beskrivningar, men en gång för alla: Vinterträdet är ingen biografi. Den är varken minne, faktasamling eller sensationslysten spekulation, bara en ovanligt insiktsfull fantasi med nostalgiskt gulnade kanter.
Ibland inkräktar de litterära effekterna på dialogen, gör den osannolik eller till och med klumpig. Det finns scener som för tankarna till stumfilmens melodramer, med stora gester, stela masker av passion eller förtvivlan. Men oftast är romanen en uppvisning i subtilitet och återhållsamhet, där kapitlens slutmeningar känns som perfekt avvägda små kaffekoppar på maten: "Det susande viskande trädmörkret hängde över våra huvuden som ett dok."
Mattson för oss inte, som baksidestexten lovar, speciellt mycket närmare Greta Garbo. Och kanske är det ett uttryck för grav narcissism, men jag är alldeles tillräckligt hänförd av det hon har att berätta om oss vanliga dödliga.