Galleri Skåda på Stationsgatan 38 i Luleå, i det där gula huset bredvid domkyrkan, ställer just nu ut fotomontage och skulpturer av konstnären Rauno Still. Han är född i Uleåborg, men har bott ganska länge i Luleå, ända sedan 70-talet. Nu är det faktiskt tio år sedan han ställde ut här, och det var kanske på tiden att vi fick återta bekantskapen med denna surrealist. I vart fall tar jag mig friheten att rama in honom som surrealist i den här sevärda utställningen som pågår till och med lördag.
Digitala burlesker kanske man kunde kalla hans utställning. Det är en samling fotomontage ackompanjerade av några skulpturer som leder mig in en värld som snarast påminner om en feberdröm. I vart fall ligger karaktärerna långt utanför den yttre vekligheten och gnager sig in i den tillvaro som ligger bortom vardagsmedvetandet.
Människokroppar får djurhuvud. Hästar, hundar och fåglar figurerar här också. Ofta förvridna. Kvinnokropparna är erotiska och förskönade, vackra och tilltalande. Men männen däremot är förvridna, knotiga, averotiserade och mer som mekaniska missfoster. Åtrå och avsky. Madonnan och äcklet, så kanske en alternativ rubricering kunde lyda.
Figurerna syns också på något underligt sätt vara fastkedjade vid sina roller i både kön och syssla. På hundarna sitter munkorgar, men det ser mer ut som gasmasker. Allt har liksom stelnat och stannat upp. Bilderna är som mentala fängelser.
I och med den digitala teknikens inmarsch på det fotografiska området trodde åtminstone jag att vi skulle bli överösta med tappra fotomontage, nu när det rent tekniskt blivit så enkelt att leka med bilder.
Men så blev det inte riktigt. I vart fall har jag inte sett så mycket av just den här sortens renodlade digitala klipp-och-klistra-konst. Det jag sett tidigare har ofta rört sig om blandtekniker, målning och fotografi tillsammans - för att ta ett exempel. Rauno Stills nya montage ser ut att vara renodlat fotografiska, om än bilderna är kraftigt manipulerade. Och fastän de här tavlorna ligger så nära surrealisterna, och påminner mycket både i stil och innehåll om Salvador Dalí och hans gelikar, så är det ändå något alldeles eget. Känsloläget och berättelserna är ändå nya.
Den här dubbla berättelsen med kvinnan som skön och mannen som ett knotigt missfoster syns tydligt bland annat i bilden med den vingbeklädda Madonnan på tronen och de beniga gubbarna cirkulerande under.
Även i skulpturerna är det en förstenad, eller snarare förkolnad, känsla i den brända terrakottan. Figurerna har fastnat i sitt livsläge.
Allt igenom är det här en spännande visning värd att ta del av i det charmiga lilla galleriet. Det är också en helt ny utställning då dessa bilder och skulpturer ställs ut för första gången.
Sevärt om man står ut med att bli både äcklad och hänförd på samma gång - ett smått eftersträvansvärt livstillstånd anser undertecknad.