18/6
Brukssamhällenas upp- och nedgång i Norrbotten äro legio, som det står i Bibeln. Harsprånget, Messaure, Laver, för att ta några tydliga exempel. Vattenfalls expertis inom logistik och infrastruktur flyttade runt baracker, verkstäder och tross, mellan de olika anläggningsorterna. Och sedan plockades de ner. Porjus var inte heller tänkt att bli ett permanent samhälle. Dock smygbyggde arbetarna sina bostäder, till en punkt där man fann för gott att acceptera bosättningen.
I Malmberget har det i årtionden varit uppenbart att EN DAG så har Gropen ätit upp mitt hus. Eller skolan. Eller sporthallen. I Kirunas fall borde naturligtvis allt stått på hjul, för att sedan kunna flyttas vid behov. Att inte se själva gruvbrottet skapar en relativ trygghet, som i Kirunas fall också funnits under mycket lång tid. Därför förstår man indignationen när den hand som födde en också tog ens bostad ifrån en. Mycket har nu o-hänt (för att tala norrbottniska) i Kiruna, och det är för tidigt att skriva ner stadsflyttens historia.
Scenariot är i vilket fall apokalyps-light, och det tar Ann-Helén Laestadius fasta på i sin ungdomsroman "Tio över ett". Klockan har alltså passerat tolv, med god marginal. Stoffet är om inte självbiografiskt, så åtminstone autofiktivt. Ett ungt jag som utöver allt övrigt man måste hantera som tonåring, inklusive förälskelser, så finns det underjordiska hotet där. Är hela Kiruna på väg ner i underjorden? Sådana tankar spär på den ungdomliga levnadsångesten och berättarjaget genomgår en kris. Maja kanaliserar sin frustration i en film om ungdomars situation i Kiruna, och når på sätt fram till vuxensamhället med sina tankar.
Frågan är om budskapet går fram till ungdomar som inte upplevt eller upplever en liknande situation. Dramatiseringen av Kirunas prekära belägenhet är rätt så diskret, och omtalas mer än gestaltas i texten. Med lite eller ingen kunskap om brukssamhällenas demontering i Norrbotten, tror jag att faktabotten upplevs som mer eller mindre fiktiv. Frågan är också hur intressant ungdomar i allmänhet tycker att konflikten är. Och det är kanske därför som Laestadius gör en balansgång mellan drama/kärlek, och samhällsskildring.
Jag hade väldigt gärna velat veta berättarjagets ålder, direkt från början. Vilka tonåringar använder begreppet "kulturoas"? Boken har mängder av vuxnare uttryck, inkavlade i berättarjagets inre monolog.
Bokens styrka är de livliga dialogerna, som både kort och kärnfullt gestaltar de olika karaktärerna i familjekretsen och bland kompisarna. Riktigt berörd av vare sig berättarjagets panikångestattacker eller eufori inför filmskapande, blir man dock inte.