Skickligt skildrad dystopi

Det är härligt att se Jersild i så god form som i denna hans nya roman, efter några år med förvisso bra böcker, men inte någon som direkt fick mig att börja sträckläsa. Edens bakgård kan man nästan kalla för en comeback för Jersild, där man känner igen starka teman från hans tidigare år som författare, En levande själ, Calvinols resa genom världen, Grisjakten, för att ta några exempel ur Jersilds långa lista av originella och samhällsmedvetna romaner.
I Edens bakgård finns satirikern, samhällsgisslaren, politikern och inte minst, humoristen, Jersild , i en mycket välavvägd blandning av de nämnda rollerna.
En av Jersilds specialiteter måste man säga ha varit dystopin, samhällets förmodade nedgång och eventuella fall, i en inte alltför avlägsen framtid. I Edens bakgård är framtiden redan här, åtminstone för huvudpersonen Roland, den före detta trolleriartisten, som genom närmast ödesbetingade händelser hamnar i en gren av tjänstesektorn, som till en början är svårdefinierad. Roland plockas upp, bokstavligen från gatan, av Conny, som har en nyckelposition på företaget i fråga, och blir snabbt introducerad till sysslorna, som går ut på att vakta kontoret när det är tomt på anställda. Ett av villkoren för sysslan är drogfrihet, och därigenom är Rolands gamla liv slut.

Intrigerna på företaget, i kombination med lågkonjunktur, flyttar om maktstrukturen och även verksamheten, och Roland som en gång varit vaktmästare, "avancerar" till att vara medaktör i Holodromen, eller Halodromen, som den nya chefen kallat den efter övertagandet. I Halodromens cyberspace får människor uppleva sina innersta drömmar och fantasier, blundande på en brits, mot en saftig kostnad. Bakom kulisserna agerar Roland och andra, som figuranter i de olika koncept som allmänheten efterfrågar, allt från korsfästning, dramatiseringar av historiska händelser, och sex.

I sekvenserna som beskriver de virtuella upplevelser Halodromens kunder köper excellerar Jersild i fiktionen, drar med läsaren in och ner i ett frossande i sinnesupplevelser. Scenerna gestaltar ofta Rolands karaktär, och ger den inre kompletteringen till den mycket konkreta berättelsen i övrigt, om Rolands "karriär" på just Edens bakgård, någonstans i det inre av Stockholm. Jersilds Roland liknar Candide, i sin orubbliga optimism och stora jämnmod inför tillvarons växlingar. Men där Candide reser den dåtida jorden runt, så rör sig Roland på en mindre arena. I klassisk Jersildstil uppsöks de miljöer som ligger precis under vardagens shoppingytor; lagerlokaler, avloppsystem, tunnlar och andra utrymmen under jord. Färden går också uppåt, men i mycket liten skala, upp till byggnadens tak, där Rolands revir slutar. Man kan säga att miljön är som ett borrprov genom samhällets strukturer, där även några av dess invånare råkat fastna.
Dystopi är det, men en som skildras med skicklig, lågmäld satir, och ett drastiskt språk som växlar obehindrat mellan sakprosans exakthet och fantasins obegränsade påhittighet. Intrigen är oförutsägbar, och det går inte att gissa var Rolands bildningsresa slutar. För Candide slutade det i en trädgård, hemma. För Roland har även Edens bakgård en utgång, och dit hittar han, slugt räddad av Jersild, som ömsint nog inte tagit död på sin protagonist.

Skickligt skildrad dystopi

BOKEdens bakgårdP C JersildFri Tanke förlag