Skickliga fingrar
KONSERTBengt-Åke Lundin, pianoKulturens hus, LuleåTorsdag 23 april
Foto: Martin Thelénius
Först ut är en serie etyder ur Liszts Études d’Exécution Transcendante. Dessa etyder från 1852 är Liszts andra omarbetning av Douze Grand Etydes från 1826 (den första versionen av varianter kom 1837) och räknas som några av pianovärldens mest komplicerade verk teknikmässigt.
Den som någon gång under sin livstid befattat sig med instrumentundervisning kanske känner igen ordet "etyder". De är ju vanligtvis mycket pedagogiska övningar för fingerfärdighet och brukar hos musikelever frambringa svårartad ångest. Men etyder kan också vara mycket vackra och besitta ett högt musikaliskt värde.
Så är det förstås med Liszts dito - och speciellt i händerna på en sådan kompetent pianist som Bengt-Åke Lundin. Han leker sig igenom pampiga Preludio och nästföljande lekfulla sats, landar i vilsamma Paysage för att sedan ta avstamp med den på något sätt vildvuxna Mazeppa. Och så vidare med nästan burleskt flirtiga Feux follets och avslutningen Wilde jagd.
Lundin ser nästan lite medtagen ut efteråt, men det är förstås inte konstigt. Han har definitivt inte sparat på krutet någonstans.
Själv blir jag alltid imponerad när musiker ger sig i väg på långa musikfärder utan karta (läs noter). Det är fascinerande att en människa faktiskt kan lära sig ett långt stycke utan vägvisning längs resan. Kanske är det muskelminnet, kanske synminnet, eller så kanske det är hörseln och det estetiska minnet som brukas?
Bengt-Åke Lundin behöver i alla fall inte några noter när han tar sig an Maurice Ravels Gaspard de la nuit.
Ravel är - enligt uppgift lite mot sin vilja - mest känd för det sensuella orkesterverket Bolero. Men i inledande satsen av Gaspard de la nuit - Ondine - är det en annan sorts sensualism som tar ton. Det är havets skimmer, och vid ytan en vacker sjöjungfru som lockar ner en ung man i djupet. Allt enligt den dikt av Aloysius Bertrand som inspirerat Ravel. Bertrand är också den litterära pennan bakom Le gibet och Scarbo som följer därpå - den första en "stämningsbild över en hängd människas lik" som Lundin berättar. Och lika sorgesam som Le gibet låter, är Scarbo något läskigt och mörkt som mullrar ut i salongen.
Tyvärr fick undertecknad inte chans att höra det avslutande Chopinverket på grund av pressläggningen, men om Bengt-Åke Lundin tog sig an de 24 preludier som utlovades i programmet med samma känsla och skickliga pianofingrar som tidigare under kvällen, blev fortsättningen med alla säkerhet angenäm för den kvarvarande publiken.
Så jobbar vi med nyheter