"Att skriva, att vara författare, det är som att gå ut i en främmande skog och sen försöka hitta en väg ut." Fullt så komplicerat som Gerda Antti formulerar sig i sin senaste bok, tror jag faktiskt inte att det är för henne: intrycket är snarast att skrivandet är en lätt sak. Kommentarerna om skrivande och läsande är dock bara parenteser i Livet omkring. Antti är verkligen ingen Bodil Malmsten som försöker göra skrivandet märkvärdigare än vad det är. Däremot skiljer sig formen för denna bok från vad man är van vid från tidigare böcker. Korta betraktelser över det dagliga livet, med miljöskildringen hämtad från den egna utsikten över skog och natur, men med en tankeflykt som inte har några rumsliga gränser.
Stoffmässigt så skyr Antti det fiktiva, lika mycket som Stålmannen räds kryptonit. Verkligheten, besk, salt, skarp, och närvarande, är existensen. Och existensen är verkligheten. I den snygga loopen kretsar och stiger författarens observationer. Hon delar ut politiska småsmockor: /Och när jag hör språkröret Fridolin och integrationsminister Ullenhag uttala sig, då tänker jag alltid på en liten björk som viftar lite. Å, så många hemska vintrar den kommer ihåg!/
Men den röda tråden genom alla iakttagelser är tiden som rinner. /Det är kallt igen och det blåser från norr. Det är som det ska vara så här års, och blåsten är isens lieman./
Sentiment har aldrig varit Anttis kännetecken, och även i Livet omkring är hon, om inte på krigsstigen, så i vart fall väldigt arg på orättvisor och människor som gör fel, men vill ha en belöning för det. Det handlar verkligen inte om moralism, utan om principer om hederlighet och rättvisa. Nyhetsflödet från radio och tidningar stör den inre balansen, och hindrar henne ibland från att njuta av ögonblicken, för att hon blir arg, helt enkelt. Stunderna i naturen är dock utan dissonans, och i just de texterna är Antti poetisk, en slags tvärare Tranströmer. /Jag tycker nog att det inte skulle vara tillåtet för molnen att täcka för månen. Den är ändå en himlakropp medan molnen ofta bara är trasor./
Om detta är Anttis finalopus? Ja, hon verkar själv vilja knyta ihop säcken så mycket det går. Förekomsten av det som ter sig som äldre stoff bland texterna, pekar också på att Antti vill göra bruk av sitt skrivande så långt som möjligt.
I det avslutande stycket, där döden beskrivs som ett kretslopp snarare än en punkt, så är det dock svårt att se författarens hälsning till döden som ett farväl till läsaren också. Livet bortom detta, ja vem kan formulera det bättre än Gerda Antti: /Skärselden, den kan då inte vara värre än en tredagarskonferens med dumma deltagare och mest miljö- och vänsterpartister som talare. /