Jag tror att den sÄ kallade fullödiga romanen ofta tar sig vatten över huvudet nÀr den ska försöka spegla mÀnniskors liv. Dessa berÀttelser mÄste skrivas som liv ser ut. AlltsÄ kan vi glömma det heltÀckande och det med röd trÄd. Kvar blir det fragmentariska, sÄsom livet ser ut. Inblickar, nedslag, rapsodier.
Simon Fruelund speglar mÀnniskorna och livet i ett fiktivt kvarter i Köpenhamn. PÄ Dantes allé fÄr vi möta olika mÀnniskor ur medelklassen. Följa med dem in i de privata boningarna. LÀsa av deras tankar om livet och tillvaron.
Simon Fruelund lÄter lÀsaren ta del av danskarnas - och nydanskarnas - förhÄllande till religion, konsumtion, familjeliv och seder, till sexualitet och till varandra.
"40/ De har tvÄ japanska körsbÀrstrÀd i trÀdgÄrden. Han dricker single malt frÄn skotska höglandet och röker piptobak som trots sitt engelska namn Àr producerad i Kina. Hon jobbar pÄ ett svenskt företag och Àr vÀldigt förtjust i italiensk mat. De har en tysk bil och balinesiska korgmöbler pÄ verandan.
De röstar pÄ Dansk Folkeparti."
Eller som i trettio nedslag senare:
"70/ Egentligen har hennes mamma fylliga lÀppar, men hon har för vana att gÄ och bita ihop dem. Hon kan se pÄ hennes mun nÀr hon ska be om pengar till klÀder eller biografen. [...] Hennes pappas Àr varken smala eller tjocka, och han Àr inte snÄl. DessvÀrre Àr han sÀllan hemma, och alltför solidarisk."
SÄ löper berÀttelserna. Korta och skarpa betraktelser dÀr dessa bÀrare av medelklassen sakta men sÀkert klÀs av. Det hela krackelerar, sjunker samman. Det pÄ ytan fina ekar tomt trots all dyrbar inredning och design.
Vad andra försöker att göra pÄ 400-500 sidor, lyckas Fruelund med pÄ knappt hundra sidor. Knivskarpt dessutom. Det Àr en liten bok som sannerligen kommer att rÀknas som en av Ärets stora böcker.