"Skapelsemorgon" - poesi för frimurare
Inför frimurarlogernas 100-årsjubileum har tonsättaren Jan Sandström skrivit verket "Skapelsemorgon". "Jag tycker själv att det är poetisk musik", säger han.
Foto: Martin Thelénius
Men i den anrika Johannessalen står tiden stilla. Tjocka orientaliska mattor täcker det blänkande golvet, färgstarka gobelänger värmer väggarna och möblerna är utsirade och bastanta, förgyllda och mörknade av ålder.
För den oinvigde är det inte lätt att gissa sig till vad de tjogtals svärd som finns instuckna nära till hands är till för. Men frimurare Leo Hassler berättar med glimten i ögat att de inte är särskilt vassa - vad än allmänheten må tro.
- Förr i tiden brukade man ju skrämma barn genom att säga att de inte fick gå för nära frimurarnas hus för då kunde de bli indragna och uppätna!
- Fast det närmaste jag har kommit något sådant är att det serverades blodpudding här en gång, fortsätter Hassler och skrattar.
Men hemlighetsmakeriet består, trots att frimurarna håller öppet hus en gång per år. Johannessalen visas, men de inre hemliga rummen är låsta. Till och med för vissa av bröderna - de som inte kommit tillräckligt långt i sin utveckling.
- Man får ju inte veta vad som ska hända när man får en ny grad. Skulle det vara så skulle vi förlora en viktig pedagogisk verkan, säger ordförande mästaren Erik Sundström.
Vad som sker på mötena och ceremonierna är strikt förbehållet bröderna. Men grundregeln är enligt Leo Hassler att man varken får tala jobb eller "nätverka".
- Det man kan säga är att frimureri går ut på att man ska bli en bättre människa. Och ritualerna har en slags tankeväckande karaktär. Själv tycker jag att det är en fristad från livet i övrigt, säger Hassler som uppnått sjunde graden av tio.
Vi åttonde graden kommer han att kunna kalla sig riddare och får välja en vapensköld med titel och ordspråk. Men några kvinnliga riddare syns inte till bland de många emaljerade sköldarna.
- Det är en svaghet i systemet, kan jag personligen tycka. Men det är nog mycket svårt att ändra på de strikta traditionerna i dag. Frimurarorden grundades ju på en tid då män skulle bli riddare och kvinnor gjorde annat, säger Hassler.
2009 är det hundra år sedan logerna i Luleå grundades. Och med anledning av detta firar frimurarna med en minnesbok och ett nyskrivet verk av Jan Sandström.
Skapelsemorgon är en kantat för orkester, kör och solister och består av sex tonsatta dikter skrivna av Bo Setterlind.
- Jag fick uppdraget 2006 och när det började närma sig komposition gick jag till biblioteket för att läsa rubbet som var skrivet av Setterlind. Till slut hade jag valt ut fem dikter, plus Gasellen som jag bara inte kunde släppa, berättar han.
Skapelsemorgon handlar om en slags resa i tid och rum. Men mest av allt är den poetisk.
- Jag läste strofen "Jag står barfota i klockslagen" och tänkte...wow. Det är musik bara det. I dikterna finns en rituell känsla som jag tycker är vacker och jag försökte skapa en poetisk musik fylld av ett inre jubel istället för trumpetfanfarer. Det finns mycket bilder i dikterna och mitt jobb som kompositör har fått bli att välja bort saker och illustrera några. Poesi och musik är ju ganska lika där - man kan inte riktigt tala om vad de betyder.
Solopartierna kommer att sjungas av mezzosopranen Katarina Giotas och baryton Olle Persson, kören består av Erik Westbergs vokalensemble och orkestern av Norrbottens kammarorkester med Norrbotten Neo.
- Att Neo finns i orkestern gav mig ju onekligen vissa saker att arbeta med. Jag menar - har man Christian Svarfvar som viol måste man ju skriva några solon här och där...
Uruppförandet kommer att ske på frimurarlogernas hundraårsjubileum den 13 juni. Dagen efter kan allmänheten lyssna till Sandströms klanger i nya Skapelsemorgon.
Så jobbar vi med nyheter