I mitt matrum står en stor blåmålad järnbeslagen kista. Den gör mig väldigt stolt även om jag aldrig träffat innehavaren som enligt utsago inte ens var så trevlig. Men han var min farfar och han var med och byggde Malmbanan. Det är ett stycke kulturhistoria som ger mig rötter och fäste i tillvaron som står där. Men det tycks vara så att många inte är intresserade av och stolta över vad ens förfäder gjort.
NSD:s kulturredaktör Jan Bergsten skrev den 3 januari om Norrbottens kulturarv. Speciellt om det fantastiska tillfället som kommer att inträffa då Kiruna skall flyttas för att bereda plats för ännu mera gruva som min farfar var med och byggde järnväg till.
Man hade naturligtvis förväntat sig att både stat, landsting och kommun tillsammans med arbetarrörelsens organisationer gemensamt skulle ta itu med och planera för ett minnesmärke över gruvdriften i Lappmarken. Ett nytt Skansen, Jamtli eller Hägnan för att hedra alla dem som genom sitt arbete och sitt slit, under ofta dåliga förhållanden, ur berget grävt fram en del av den rikedom som gjort Sverige till en av världens mest priviligierade bostadsorter.
Jan Bergsten skriver " Staden Kiruna hade när detta år var nytt fyra byggnadsminnesförklarade hus. Nu återstår bara tre. I december fick vi veta att järnvägsstationshuset ska få rivas sedan länsstyrelsen tagit tillbaka byggnadsminnesförklaringen. Kiruna kommun vill ju riva stadshuset och hyreshuset Jerusalem."
Man tar sig för pannan och måste fråga sig vad historia och kulturhistoriska rötter har för betydelse i Kiruna och Norrbotten. Tänker man sig att det ändå inte är någon större idé att vårda minnen då våra unga ändå flyttar ner till slott och herresäten runt de stora städerna. För vårdas inte berättelserna om hur det har varit och minnena från historiens gång så kommer de att glömmas bort, försvinna i ett dis av nutid och framtid.
Kommer vi ihåg den gamla folksången We shall not be moved där man sjunger ett citat från Hesekiel i gamla testamentet om att stå fast som ett träd med djupa, djupa rötter.
Stammen är då nutidens komplicerade nätverk av liv som lids och lever idag. Grenarna och de skira ljusgröna löven är framtiden, utvecklingen som ständigt strävar uppåt mot ljuset. Men inget träd klarar av att existera utan sina rötter . Och ju större rotsystem ju bättre klarar sig träden i kyla, orkan och regn.
Så är det också med oss människor. Vi behöver relatera till vårt rotsystem, vår historia och vår kultur för att förstå och kunna använda våra liv till världens och våra efterlevandes bästa.
Våra barn behöver höra historierna om vad som varit för att förstå det som är och det som komma skall. Våra barn behöver få se lämningarna efter det som varit för att få de rötter som skapar respekt och kärlek till det som är och skapar förutsättningar att bygga en framtid.
Det finns alltför få samlingar av industriminnen i Sverige, minnen från förra seklets industrialisering och de människor som med blod, svett och hårt arbete byggde det land som nu gått in i tjugohundratalet. Malmfälten är ursprunget till det som blivit den industriella framgång och det folkhem som byggdes med hjälp av dessa framgångar. Därför borde alla goda krafter samla sig för att skapa ett lysande minnesmärke i samband med Kirunas flytt.