När vi ska uppnå en förändring utmålas ofta avstånd till våra känslor som nyckeln till framgång. Med åldern lär vi oss att vi måste se bortom våra känslor om något ska hända. Bortom det vi känner, till det vi vet: det rationella och faktabaserade.
Därför finns det ingen mening att känna känslor som skam. Att skämmas är bara icke-konstruktivt eftersom att skam naglar oss fast vid det förflutna. Tvingar oss att återuppleva händelser, med samma intensitet som om det som spelas upp inför vårt inre hände i går, och inte för fem år sedan. Ofta när vi dessutom minst anar det, på väg mot skolan. Under den fem minuter långa tv-reklamen. Mitt i bortplockandet av tallrikar och glas. Då slår det oss.
Pinsamma misstag. Saker vi kunde eller borde gjort. Minnen som viker kroppen dubbel av skam och knuffar oss på knä inför trottoarer, tv-apparater, köksbord.
Men ibland är det inte skammen i sig som är icke-konstruktiv, utan skammen som kommer av skammen. Med andra ord: när vi skäms för att vi skäms. När vi slår ifrån oss skamkänslorna så fort vi kan, i rädsla att skammen är ett bevis på att vi är fast i det förflutna, oförmögna att ta oss förbi och vidare i våra liv. Trots att känslor av skam kan innebära den exakta motsatsen: att vi är i förändring.
Skam kan nämligen också vara den drivande kraften mot förändring. Skam är en känsla, en närhet till oss själva, som består av en självreflektion och insikten om att vi har gjort för lite, för mycket. Skam är att erkänna att vi har gjort fel. Supermycket, smärtsamt jävla fel.
Att känna skam tvingar oss i rörelse eftersom den pressar oss att se på oss själva på ett sätt som vi inte står ut med. Det är outhärdligt, eftersom att vi vet att vi kunde ha gjort saker annorlunda. På så vis håller känslan av skam också ett erkännande av oss själva och vår kapacitet att förändras. Genom att kasta oss tillbaka till det förflutna, om så bara för en kort sekund, påminner skammen oss: vi kan göra bättre. Vi måste göra bättre. Skam är därför inte bara en förutsättning för förändring, utan också för en ihållande förändring.
Men bara om vi låter den finnas. Låter den slå sig fram genom kroppen. För när skammen är färdig med att vika origami med våra inre organ är det också den som rätar upp vår kropp igen. Fast besluten att ta oss till en plats där vi kan stå rakryggade igen.