Skolundervisningen brukar slentrianmässigt beskyllas för att döda unga människors intresse för skönlitteratur. För lille Sigurjón Birgir Sigurdsson, åtta år, var det tvärtom. När han i skolan fick en diktsamling med äldre isländsk poesi i läsläxa väcktes kärleken till lyriken.
– Den innehöll dikter som ibland var så gamla som från 800-talet. Jag tyckte att det var så spännande att så korta och kompakta texter kunde vara så rika på bilder, berättelser och överraskningar – så jag började läsa poesi för mitt eget höga nöjes skull, berättar han.
Sjón är oklanderligt klädd i tweedkavaj och välstruken skjorta. På ena handen bär han en ring med en sten som är oroväckande lik ett mänskligt öga. Samma blandning av prydlig realism och skruvad surrealism präglar hans författarskap, inte minst dikterna som valts ut till "Stensamlarens sång".
– Jag började skriva poesi som 15-åring när jag upptäckte den modernistiska isländska lyriken. Det var något helt annorlunda än det jag hade fått lära mig om i skolan. Det var först då jag insåg att man fick göra sådana saker på isländska, att en snygg slutknorr inte är allt utan att de visuella möjligheterna i dikten är lika viktiga.
Stensamlarens sång visar på bredden i Sjóns lyrik, från en komplex och grotesk hyllning till konstnären Cindy Sherman via den hjärtskärande dikten till en irakisk flicka som stenats till döds ("ett försök att återuppliva du'a khalil aswad"), till de surrealistiska förstlingsverk som han skrev som 15-åring. Jo, här vänder man på kronologin. Nyast först, äldst sist.
– Det har kallats för "from hero to zero", säger han och skrattar.
– Jag tycker det är ett intressant sätt att avslöja var poeten kommer ifrån. Långsamt förstår läsaren vad som byggt min poesi, vad jag förkastat på vägen och vilka saker jag har tagit med mig från min allra första bok.
Från debuten som brådmogen 15-åring och nio år framåt flödade dikterna ur honom. Men när Sjón fattade ett aktivt beslut att börja skriva prosa vreds kranen åt.
– Jag insåg plötsligt hur svårt det är att skriva poesi. Jag fattade hur sällsynt en riktigt bra mening i en dikt är och satte upp en regel för mig själv om att ifall en fras eller metafor på något sätt fann sin väg in i prosan då var den inte tillräckligt stark för poesin. Det gjorde att jag började skriva lyrik långsammare och långsammare.
Samtidigt är växelbruket mellan prosa, lyrik, låttexter och på senare år operalibretton, något han älskar. Sjón är troligen den ende som kan skryta med att ha samarbetat med Björk, tilldelats Nordiska rådets litteraturpris för en roman och Oscarsnominerats för en låttext (till Lars von Triers "Dancer in the dark").
– Mitt största ögonblick som librettist var när jag jobbade med Dancer in the dark. Att ha varit en tonårig surrealist som såg Luis Bunuels alla filmer och plötsligt befinna mig i en situation där jag fick Catherine Deneuves läppar att röra sig, det var höjdpunkten i min karriär.