Den här romanen måste ha varit en riktig pärs för såväl förlag som översättare. Drygt 600 sidors textmassa som flödar över tid och rum med en så oerhörd intensitet att läsaren drabbas av utmattningsymptom redan efter inledningsavsnitten, men ändå av ren nyfikenhet vänder blad för att se i vilken epok, var i världen och i vems skepnad bokens persongalleri landar. Antikens Rom, medeltiden, Tjetjenien? I tsar Nikolajs Heliga Ryssland eller Putins moderna självhärskardöme.
Ingen går säker. Stor försiktighet bör alltså iakttas vid intagandet av detta väldiga verk och förslagsvis bör man sticka emellan med litet lättare litterära lightmeals som en sjuttiotalsdeckare av Olle Högstrand eller Jan Guillous memoarer. Det gjorde jag och kände mig snart kry nog att fortsätta ta mig an Sjisjkin.
Det är det lilla kvalitetsförlaget Ersatz vilket specialiserat sig på ny (men också äldre) rysk litteratur som ger ut boken, fast knappast i tanke att göra det stora klippet. Först år 2064 kommer folk att stå i kö för Venushår och andra av Sjisjkins verk, för inte förrän om femtio år kommer en ryss återigen att tilldelas nobelpriset i litteratur. Det har jag åtminstone hört av en som kan branschen och De adertons preferanser. Har denne rätt skulle vid den tiden Sjisjkin tillsammans med landsmaninnan Svetlana Aleksijevitj finnas högst på favoritlistan.
Dessvärre torde väl priset vid det laget delas ut postumt till någon av dem – av den då åldriga svenska drottningen Victoria. Eller av president Pettersson om vi spolat monarkin och gått över till republik.
Det är svårt att få sammanhang i texten eftersom tidseror och dess liv, människor och elände flyter ihop – kanske inte till ett gytter men en långsamt glidande älv, då och då störtandes ned i våldsamma forsar.
Här finns en slags röd tråd, eller en stång att hålla sig till intill vattenfallet. Det är Tolkaren, han kallas så utan namns nämnande, med uppgift att utfråga asylsökande varför de kommit till Schweiz (den ryske författarens nuvarande hemland) och vilken är deras historia.
Påfallande ofta är dessa utsatta stackare hemmahörande i Afghanistan eller Tjetjenien där de upplevt krigets alla vedervärdigheter. Ögonblicket efteråt förflyttas vi därifrån till det gamla romerska imperiet, dess slavar och dess mäktiga herrar. Och sedan tillbaka till det moderna Rom där författaren bjuder reslystna på en insikt i om hur man intar den italienska världsstaden: ”Rom börjar inte förrän man går in i en bar och på stående fot sveper sin första espresso”.
För att några sidor senare kastas in i tsartidens mörka Ryssland där författaren ikläder sig en ung ortodox flickas skepnad och låter henne förfärat bevittna en pogrom på fattiga judar i hennes hemkvarter.
Michail Sjisjkin har av litteraturkännare hänförts till de stora ryska klassikerna som Tjechov och Tolstoj. Själv får jag Kafka och hans Processen i tankarna. Eller Bulgakov och dennes Mästaren och Margarita och Ett hundhjärta.
Antagligen vill Sjisjkin själv inte höra till någon tradition eller litterär fåra alls. Allt flödar ut hos honom, beläst, nyckfullt, humoristiskt ibland. Man kan le åt en Tant Olga i Moskva som upprört fördömer kristenheten och dess konst för att den på statyer och målningar av Jesus alltid döljer snoppen på killen. Människan är född naken och så skall vi avbildas, hävdar hon emfatiskt.
Översättaren av den här boken, Elin Parkman, verkar hänga med suveränt i alla Michail Sjisjkins vidlyftiga svängar. Hon borde tilldelas något slags pris, redan nu, inte om femtio år.