Felicia Fahlander och Harry gruvgubbe
Black Island Books
I den nyss utkomna, Felicia Fahlander och Harry gruvgubbe, är det "ruvan", förlåt gruvan, som är händelsernas centrum. Eller mer precist, gruvan i Kiruna med sina goa gruvgubbar som 1969 fick nog och satte sig i en strejk som blivit legendarisk.
En dag är Felicia och hennes klass från Luleå på besök i gruvan, i ett mörker som bara lyses upp av pannlampor och monstruösa maskiner. Men något händer och Felicia lämnas kvar när de andra lämnar 912-meternivån och åker hem med Jaris buss.
Den sinnrikt illustrerade berättelsen visar att det aldrig hinner gå någon nöd på Felicia. Hon träffar nämligen Harry och han jobbar i gruvan och vet allt och lite till om hur det är. Men det berättar han inte först. För Harry är ingen pratkvarn utan en som skriver i en röd bok. En röd bok som retar Felicias nyfikenhet till bristningsgränsen.
Harry äter pytt i panna och dricker lingondricka. Han bjuder förstås också Felicia, innan hon av trötthet måste luta sig mot den tunnhåriga och glasögonprydde gruvarbetaren.
Att det kan finnas andra varelser i deras närhet berättar Harry för Felicia först när de kommit varandra lite närmare. När tillit uppstått och hon inte längre står ut med hans antydningar. Det är en fin bild av hur gemenskap skapas. Och här synkar text och bild fint ihop och man blir varm om hjärtat.
Det blir jag flera gånger över den tredje boken om Felicia Fahlander. Jag ser den som en hyllning till fantasi och gemenskap, oavsett ålder och andra skrank. Och största jobbet gör de redan nämnda illustrationerna. Skitbra, helt enkelt.
Det är också modigt att placera en flicka i gruvmiljö. "Det har vi väntat på", som jag hörde en i Kiruna uppväxt kvinna säga om boken.
Så sant som det är sagt.