Ernst Brunner är duktig. Om han får säga det själv.
I den andra memoardelen av tre tillåts han göra det på nästan 700 sidor, som en radskrivare på obestånd. Beläst är han, men han måste ha missat Goethes visa ord: Först i begränsningen visar sig mästaren.
Även i det mest triviala svävar han iväg. Stundtals blir det påfrestande och parodiskt när han beskriver 70- och 80-talen, tiden som student, inkallad, arbetare inom vården, kvinnokarl, make, pappa samt blivande och etablerad författare.
Överflödet av det oväsentliga är lätt att tolka som att det goda omdömet och det angelägna börjat sina för den annars så djupsinnige Brunner.
Att han förmår vara detaljerad beror på att han dels fört kassabok ”sedan aderton års ålder”, dels ständigt noterat händelser och tankar i anteckningsböcker. Han till och med anger vilken sorts penna han skrivit med, som vore han sponsrad för att produktplacera.
Mest övertygande och gripande är beskrivningarna av hans arbete i vården. Plågsamt påträngande blir det att läsa om när underbenet helt lossnar på en död patient, svart som bakelit, eller när han tvingas stoppa tillbaka ändtarmen som en trafikskadad krystat ur sig.
Tidigt lockade skrivandet. Han debuterade med diktsamlingen Jag ändrar ställning klockan tre 1979 och kritikerrosorna blev snabbt till jättebuketter. I samma stil fortsatte 80-talet. Ständigt prisad och lovordad, kallad mästerlig och lysande, en betydande diktare. Han var uppburen och efterfrågad, för han skrev litteratur med särskilda kvaliteter, ägde förmågan att ordna orden så att ”effekten blev häpnadsväckande.”
Sedan han radat upp lovorden funderar han om en författare skryter när han citerar kritikernas omdömen. Men hur kan sanning (!) vara skyt?
För övriga samtida gav han föga. Mest var det skit som krystats fram av författarna på 70-talet. På 80-talet började så Jan Guillou sälja jätteupplagor. Snart skulle han och ”den växande skaran ytans estetiker” ta över. I kotteri med dem växte den unga generationen kritiker till ett terrorregemente, oförstående inför kvalitet. Brunners storhetstid var slut. Men vem ville lyckas i det apspel som marknaden erbjöd? Inte då han.
Det goda språket är som vanligt hans signum. Poetiskt, rytmiskt och vackert, orden avvägda och välljudande. Ändå är glasyren inte utan krackeleringar. Redan på fjärde raden är hans verklighet ”ett förband så sinnrik”. T ex. Allt annat än skitkul känns formuleringen ”… bröt det fram en förstoppning” och föga trovärdigt ter sig påståendet att han som fallskärmsjägare marscherade, ”medan skymning föll, åtta mil med stridspackning”.
Skvallerkvoten fyller han med uppgifter om att Artur Lundkvists och Maria Wines middag bestod av bara gin och knäckebröd, att Björn Ranelid hotade spöa boklådornas anställda om de inte la fram hans debutbok i fönstret, samt att P.O. Enquist var packad i Prag.
Fast mycket är kanske bara påhitt. I ordens överflöd ryms nämligen hans egna reservationer:
”De enskildheter jag tar upp är ju inte mycket att plocka fram i och för sig eller göra nån grej av i en bok (…) Inget av det här är särskilt spännande att läsa om (….) Jag vet inte varför jag nämner det här. Det hör inte hit.”
Eller som hans österrikiska mamma en gång sa:
”Geh Ernst, hietzt häast åva af!”. Ernst hörru, nu får du väl ändå sluta!
FOTNOT: Radskrivare i dagstidningar hade betalt för varje rad de skrev.