Siden och älskog i Beiruts ruiner
Hoda Barakat skrev en skimrande sorgesång över en stad i ruiner. Beiruts hjärta, stadskärnan vid havet, ödelades i inbördeskriget. Hennes roman, "Vattenplöjaren", skulle bli en guide för unga libaneser på jakt efter en svunnen värld.
Foto: Leif R Jansson / SCANPIX
- Det gjorde mig väldigt lycklig att få veta att de hade åkt med min bok till Beirut och gått runt i staden, jag satte ut gatunamnen bara för att de inte längre finns, bara för njutningen i att höra och läsa dem.
Det har gått nio år sedan Vattenplöjaren först publicerades på arabiska. Hoda Barakat är en modern arabisk författare med oändlig kärlek till den skrivna klassiska arabiskan, hennes språk. Hon skriver om manliga romanhjältar, ofta marginaliserade och med en könsidentitet som är glidande, i debutromanen om en homosexuell.
Hennes första roman på svenska handlar å ena sidan om den svunna staden, å andra sidan om konsten att uppfinna sitt liv, att försöka överleva. Huvudpersonen, den unge Niqula är en kringirrande man, som tar sig in i den stadszon som ödelagts av kriget. Han väljer ensamheten i vad som återstår av hans förflutna, ett öde ruinlandskap med vackra växter. Skräckinjagande vildhundar tvingar honom ned i katakomberna. Han trevar sig fram i mörkret, snavar över sarkofager, och tar sig så småningom upp i närheten av havet och farligt nära det pågående kriget.
Det som ter sig som en absurd Robinson Crusoe-tillvaro har i själva verket helt verklig bakgrund.
- De två första åren av inbördeskriget utspelades alla stora slag här i stadens hjärta. Här fanns rikedomen, men också blandningen av grupper och religioner. Och efteråt, när den var förstörd stängde man platsen. Alla flyttade därifrån, affärerna lämnades. Det blev en plats som helt lämnades åt tomheten och som levde sitt eget liv.
- Det var precis som jag skriver i min roman. När man gick in där efter kriget upptäckte man en häpnadsväckande värld. Allt var visserligen förstört men det fanns träd och växter som vuxit, hundflockar som blivit vilda. Under krigsåren hade det inträffat en förändring som gjorde att man inte längre kände igen sig.
Själv lämnade Hoda Barakat Libanon 1989, mot slutet av inbördeskriget, fast besluten att inte bekänna sig till någon av de stridande parterna men också drabbad av panik. Hon flyttade till Paris.
- Alla år dessförinnan hade jag inte varit rädd, men mot slutet var jag rädd jämt, kanske för att jag hade barn. Det var också därför jag ville åka, jag ville inte att mina barn skulle komma att likna just detta Libanon, jag kunde inte längre ge dem säkerhet, eftersom jag inte ville tillhöra någon grupp.
Vattenplöjaren är också en skildring av tyger och älskog i en krigsdrabbad stad. Huvudpersonen, den ensamma Niqula, tar sin tillflykt till faderns övergivna tygaffär. I källaren under den utbrända butikslokalen hittar han faderns exklusiva tyglager, med linne, siden och sammet, som klarat sig undan både striderna och råttorna. Tygerna är i sig tecken på en högt stående civilisation, undanskuffad av krig men också utkonkurrerad av billig syntet.
Insvept i de fina och bearbetade tygerna tänker Niqula tillbaka på det fadern lärt honom och som han i sin tur förde vidare till sin älskade, den kurdiska flickan Shamsa.
- Även tygerna är en värld som inte längre finns, som är onödig. Samma sak är det med kunskaperna om vårt lands historia. Vi har inte fått verktygen att försvara den, det gäller alla andra huvudstäder i den här regionen också. Man har intrycket av att vara på platser varifrån alla målare är på väg att fly. I dag är allt "väldigt modernt", men man kan inte vara modern utan minne. Och vi vi avskyr vårt minne, vi vet inte vad som är bra att bevara ur det.
Så jobbar vi med nyheter