William Shakespeares "En vintersaga" uppfördes första gången som pjäs 1611. Jeanette Winterson har gjort en "cover" på den store dramatikerns text och tagit den geografiskt från Sicilien till finanskrisens London, i modern tid.
Det handlar om skuld men än mer om förlåtelse. Och om kärlek och dess irrgångar. Och om att saker och sällan eller aldrig är vad de ser ut att vara; vilket "är det skräckinjagande och storartade" med "En Vintersaga" enligt Winterson, som är ett Shakespeare-fan.
Att hon ville göra en så kallad cover på denna pjäs berodde delvis på att Winterson själv, liksom Perdita hos Shakespeare, är ett adoptivbarn, ett sorts hittebarn fast i vitt skilda tidsåldrar.
Svartsjuka och vrede får affärsmannen Leo att agera överilat när hans gravida hustru fött det barn de en gång båda längtat efter. I tron att hustrun Mimi varit otrogen med Leos vän Xeno, och att barnet därför inte är hans, kontaktar han en person som ska göra ett jobb som en sorts hämnd. Leo som är van få som han vill, om inte annat genom pengars makt, lyssnar inte på omgivningen utan agerar utifrån sin egen svarta tankebubbla.
Det innebär att efter olika turer hamnar det lilla barnet i en så kallade "Babylucka" någonstans i London.
Hur leva med det inom sig, att man lämnat ett barn vind för våg, som ett paket att plocka upp om andan faller på?
Förnekelse och förträngning må fungera ett tag, men frågan måste ändå skava innerst inne: Hur gick det? Togs hon, som i det här fallet, av "vargarna"? Eller kom hon under kärlekens tak?
Winterson skriver så vackert mellan varven att jag läser om vissa stycken flera gånger.
"Perdita visste ingenting om Babyluckan. Det enda hon visste var att hennes mor hade dött och att Shep hade adopterat henne".
Tidigt in i andra kapitlet har vi flyttat oss 18 år framåt och en tidsklyfta har uppstått, ett då och ett nu. Och berättelsen blir aldrig statisk utan rör sig, som ebb och flod, mellan tider. Men även mot framtiden, den oförutsägbara. Tiden i sig har en nyckelroll, som klargörare men även som hot.
Det är inte alltid enkelt att hänga med, men f-n så intressant. "Det är fakta, men är det sanningen", är en tankeväckare och one-liner som heter duga.
Romanen har långt fler personer än de jag nämnt, med det gemensamma att inte helt veta vem de, innerst inne, är.
Zel, Xenos son, "ställde sig så ofta utanför den plats där han ville vara och tittade sedan stumt in genom sin längtans fönster, sårad och slagen och medveten om att han hade sårat och slagit sig själv och ändå gjorde han det om och om igen".
Vem har sagt det ska vara lätt?
Winterson skriver med lätt hand om det komplicerade att vara människa över tid och rum. Men också om att allt har ett sammanhang, en kontext, som möjlig förklaring till varför saker händer eller inte sker. Och att mycket, dock inte allt, kan förlåtas. I alla fall på sikt.
Shakespeare hade, vad jag förstår, stor kännedom om den mänskliga karaktären och därför också nära till förlåtelse.
Jeanette Wintersons "Tidsklyftan" är en skapelse i samma anda. Hon kan sin William, som dog 23 april 1616 och i år firas världen över.