"Alla personer är påhittade, det är är författarens fantasi som skapat berättelsen", står det på insidan av Majvor Müllers nya roman, Under ytan. Det är självklart eftersom det är en roman, men berättelsens huvudspår bottnar ändå i en tyvärr ständigt aktuell verklighet, mäns våld mot kvinnor. Eller mer precis, närstående mäns våld mot det andra könet.
Det hindrar inte att Under ytan (inspirerad av Uno Svenningssons låt med samma namn) även har andra trådar i sin väv.
Romanen bebos av Stina, Ali, Greta, Nettan, Malin, Erik och Arnold. De bor i alla i samma hus i Luleå och som tidsmarkör har Müller flikat in bin Ladins död.
Alla har mer eller mindre en relation till varandra; som par, mor och dotter, etc. Om den pensionerade polismästaren Arnold får man tidigt läsa att "han var den inofficiella och självutnämnda portvakten" i det vackra huset.
Men trots att människor ser och tror sig ha någorlunda koll på sin granne är det oftast mest en illusion. Det är den röda tråden i Under ytan, vilket är ett berättargrepp som det nästan går tolv på dussinet av. Vilket i sig inte är kritik utan bara ett konstaterande.
Alla teman, om man kallar dem så, är ju år 2011 förstås använda bortom det räknebara. Det handlar om hur man gestaltar människors till synes märkliga förehavanden (ursäkta, jag vet att jag slog upp en öppen dörr där).
Kriminalromanen, eller som Muller kallar sin berättelse, "spänningsromanen", är en arena som många beträtt, mer eller mindre lyckat. Majvor Müller har gjort det sex gånger men varje gång med mer substans i språk och angelägenhetsgrad kring innehållet.
Under ytan är inget jag gör vågen av, framförallt är dess första halva är seg och.., ja tråkig helt enkelt. Men, alltid detta men, romanens andra del drar åt vardagsdramat och det blir en spänning värd namnet. För att inte nämna finishen, uppgörelsen i Raitajärvi (författarens hemtrakter) och romanens epilog som får bitarna..., nåja, någorlunda på plats.
Och det visar sig, om någon trodde något annat, att människan är en outgrundlig varelse.