Schumann - den store romantikern
KONSERTNorrbotten kammarorkester under ledning av Petter SundkvistPer Tengstrand, pianoKulturens hus, LuleåTorsdag 12 november
Dirigenten Petter Sundkvist ledde orkestern i tre stycken - Dag Wiréns serenad, Schumanns pianokonsert och Beethovens åttonde symfoni.
Foto: Mats Engfors
Efter en explosiv början övergår musiken i smäktande vackra melodier och spelar sedan genom kärlekens alla spektran - allt från stormande passion till varm lycka och melankolisk längtan.
Kvällens solist, pianisten Per Tengstrand, tolkar Schumann med stor inlevelse och fångar just det där breda spektrat av sinnesstämningar. Allra vackrast är det när han tar sig an de skira partierna med en uppriktig enkelhet som låter tonerna gå rakt in i hjärtat hos lyssnaren.
Det tror jag Schumann själv hade gillat.
Även orkestern gör en utmärkt insats. Det är välspelat och välljudande och här och där får även orkestermusikerna små stunder i rampljuset med någon soloinsats.
När Schumann komponerade pianokonserten sägs den ha varit en protest mot dåtidens musikaliska ideal, där en solist var satt att briljera framför en halvsömnig orkester. Så är det inte i Schumanns musik. Han struntade helt enkelt i att andra såg ner på hans sätt att skriva och tänkte istället på lyssnaren och känslan i musiken. Då blev upplevelsen något som inneslöt samtliga - lite som det känns även när Norrbottens kammarorkester och Per Tengstrand tar sig an verket under kvällen.
Som - oväntat, får sägas - extranummer bjuder Tengstrand på ett arrangemang av The Arks Bottleneck Barbiturate. Det blir en jättefin avslutning på hans insats under kvällen.
Kammarorkestern tog sig även an två andra kompositioner, bland annat Dag Wiréns Serenad för stråkorkester - ett av de internationellt mest (sönder)spelade svenska verken. (Speciellt den poppiga lilla marschen på slutet brukar vara populär.)
Här märks tydligt det skandinaviska anslaget i musiken - tonerna fullkomligt ropar romantiska planscher av röda stugor med vita knutar, skuttande blonda barn, porlande bäckar och solsken över gröna ängar med betande kossor. Sedan finns här även dansanta inslag och en sats med stram, svensk design - lite nyfunkis, helt enkelt. Men som står att läsa i programbladet - det skrevs 1937 och vad var hetast just då om inte drömmen om folkhemmet?
Avslutningsvis blir det Beethovens åttonde symfoni, där Beethoven sägs ha skämtat med den då nyuppfunna metronomen som han förmodligen hade starka åsikter om. Åttan är långt ifrån någon Beethovenfavorit för min del - jag finner den helt enkelt för tröttsamt skuttig.
Men, det måste sägas - även Beethoven är oklanderligt framförd av kammarorkestern.
Så jobbar vi med nyheter