Här sitter de i normala fall. Om vi pratar om sommarhalvåret, vill säga. Sedan vet vi inte vart de tar vägen. Vad de vill är att kunna dricka sina pilsner och surra. Rent mänskligt, om man tänker på det.
Men de drivs alltmer bortifrån från våra så kallade offentliga rum, där vi andra ska konsumera utan att behöva se misär. Eller något som liknar det.
Samhällets mellanrum, där udda existenser har sin plats, har blivit allt färre. Därmed blir också samhället mindre tolerant.
När A-laget inte är önskvärt i centrum, har det funnit sitt habitat i Järnvägsparken i Luleå. I början av oktober, då kylan börjar ta sitt grepp över staden, är bänkarna tomma. Nej, inte helt. En person har satt sig där och äter något medhavt. Av A-laget syns ingenting. Det är kanske ute och sonderar terrängen vad gäller vintervisten.
Tiggare, a-lagare, projektledare, kommunikatörer, affärsfolk och politiker.
Kan vi, när allt kommer omkring, verkligen säga att vi ser till alla människors lika värde?