Satirens allvar
NSDs Dan Sjögren träffar författaren Lena Andersson som "ljuger i sanningens namn" enligt sig själv.
Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX
Hon har nog inte cyklat hit men ser ändå lite äppelkindad och rödtrampad ut i kameran. Om man nu får nämna sådant, det kanske låter lite vanvördigt, men "frisk" är ett så blekt ord.
Hon har också, ser jag i kameran, mörkt hår, rätt fylliga läppar och en ovanligt bestämd haka. Fast mer i den vägen kan man nog inte torgföra här; det finns ju i texter precis som i vardagen en sorts revirgränser man inte bör överträda.
Jag backar alltså ett par steg. Då börjar hon gräva i sin ryggsäck; sådana plockar nog inte så många av andens arbetare fram när de ska mundera sig.
- Vad gillade du den då, frågar Andersson, när hon får veta att jag just har läst ut hennes senaste roman, Slutspelat. I den flyttar terroristikonen Ibn Nilad till Tensta. En ängel som heter Oskar lär honom tala svenska hjälpligt, Nilad ser en pjäs, går på krogen och förälskar sig i en skärpt och beläst kvinna som är prostituerad. Den sortens ensamstående damer hade han nog låtit piska i hemlandet, mest för att hon bildar sig.
- Jag förstår inte att du vågar skoja så vilt med de där människorna, svarar jag.
Hon skrattar stort och smittande.
- Ja, det är ju inte satir i första hand, säger hon sedan. Fast det tycker nog jag.
Så börjar micken fungera och hon kan ta till orda.
- Min bok handlar om en islamisk terroristledare som längtar till paradiset och därför vill spränga klotet och till slut lyckas med det. Att jag skrev den hänger samman med att jag ville skildra fundamentalistisk psykologi och maktmänniskor som tänker totalitärt.
Och hon visar också hur fullständigt fastspikad Ibn Nilad är i sin tro, ja själva tron verkar också fastspikad, i stort som smått. Samtidigt ter sig det mesta både godtyckligt och kategoriskt. Andersson avbildar denna svada väl, med dess typiska blandning av fanatism och elitism, inklädd i religiösa fraser.
Från början hade hon skrivit en pjäs som aldrig sattes upp, beställarna tyckte kanske att den var för farlig, gissar hon. Den texten gjorde hon om.
- Jag tillförde ett skämtlynne, en sorts ironi, säger hon och skrattar igen. Jag gillar Torgny Lindgrens stil, han är nästan ironisk i varenda mening, där finns alltid en twistad distans.
Handen roterar när hon talar och då kan tummen bli stående rakt upp ett tag, det ser trevligt ut.
- Jag tycker jag har rätt när jag säger att den här figuren har fel. Jämställdhet är bättre än brist på jämställdhet. Jag vill ljuga i sanningens namn, rundar hon av och så kommer det där muntra skrattet igen.
Men Jorden sprängs alltså i luften och alla förgiftas. Ibn Nilad och den svenska kvinnan kommer till paradiset men det är bara en grushög. De 72 jungfrur som skulle vänta varje helig krigare visar sig vara russin.
FAKTA
Så jobbar vi med nyheter