SATC-filmen "oändligt mycket sämre" än serien

FILM
SEX AND THE CITY
I rollerna: Sarah Jessica Parker, Kim Cattrall, Kristin Davis
Regi: Michael Patrick King
Speltid: 148 min
Åldergräns: Barntillåten

Det här är inte en film. Det är en lilltå i det större kulturella trendmonster som är hela Sex and the City-fenomenet. Egentligen känns det lika hopplöst som ett prata om kvaliteten i en Star Wars-film, ungarna kommer köpa leksakerna oavsett om filmen suger. Och kvinnor världen över kommer att sukta efter Patricia Fields haute cauture-klänningar oavsett vilka recensioner filmen får.
Jag gillade serien, som filmen egentligen bara är en längre fortsättning på. Dock en oändligt mycket sämre sådan. Likt "den manliga motsvarigheten" Entourage har SATC alltid drypit av både sexism och materialism. Men i sin kortpresenterade kontext har det inte varit irriterande, utan fungerat som en rätt skön verklighetsflykt.
Filmen handlar om hur Carrie ska gifta sig med drömkarln Mr Big, som tyvärr får kalla fötter och flyr bröllopet. Detta går inte att förlåta, resonerar Carrie som slickar såren på ett femstjärnigt hotell i Mexico, varefter hon återvänder till New York för att fortsätta visa upp märkeskläder.
Samanthas problem är att hon är fast i ett förhållande fast hon vill ha promiskuöst sex.
Miranda vill aldrig ha sex, varpå hennes kille Steve bedrar henne. Sedan följer dramat om han borde bli förlåten eller ej.
Charlotte? Tja, hon är gravid och vågar inte jogga. Men det problemet löses med ett kort peptalk, under ännu en shoppingtur givetvis, varpå Carries voice-over förkunnar att "så fick Charlotte tillbaka lusten att springa". Såna fantastiskt odramatiska icke-problem staplas egentligen bara på varandra medan kläder och produkter ska petas in i varje liten ruta. Det är svårt att förbise när runt 30 sekunder ägnas åt uppvisning av en mobiltelefon och säkert tre minuter för att prata om en märkeshandväska.