När sommarens stora utställning med samlingsnamnet ”Du som jag” pressvisades, visade Edinson Quiñones upp sin rygg med ett stort ärr efter tatueringen.
– Edison genomförde en performance 2012 där han lät ta bort tatueringen han hade på sin rygg och som föreställer Kokabuskens gud. Han gjorde det utan smärtlindring och inför publik, berättar utställningens curator Mariangela Mendéz.
– Det ser ut som här, säger Edinson Quiñones och visar ett ärr efter en tatuering på handen, innan han tar av sig skjortan och visar ryggen med det stora ärret under en annan tatuering.
Han gav performansen titeln "Såret läker och ärret består: Att tillfoga ärr, Kokabuskens gud" och den som nu besöker Havremagasinet kan på fotografier se hur det yttersta hudlagret avlägsnades på Edinson Quiñones rygg. Där finns också det yttersta hudlagret, fastnålat med tolv guldnålar och placerat bakom glas. Det ser inte ut som tatuerad hud, snarare något helt annat, som gul metall.
Varför då denna smärta? Ja, utställningskatalogen och curatorn talar om Edinson Quiñones politiska intresse, "som medborgare i en dysfunktionell nation, söndersliten av korruption, en drogekonomi". Det är Colombia.
Edinson Quiñones ställer också ut annat än sin tatuering. På ett långt, smalt bord har han en mängd kokablad i olika storlekar och med olika symboler instansade. Kokaplantan har en central roll hos Andernas folk: medicinala och kurerande krafter, kokan reducerar hunger, törst och trötthet. I Sverige är kokabladen narkotikaklassade.
Havremagasinets sommarutställning har två huvuddelar. "Du som jag" är den stora delen med 14 medverkande konstnärer och med Mariangela Mendéz, colombian men bosatt i Luleå "på grund av kärleken".
– Vi är intresserade av frågor om identitet och ursprung, säger konsthallschefen Ricky Sandberg om Havremagasinets utställningsprofil.
– Möten är nödvändiga för utvecklingen. Det sker ingen utveckling om gränser håller människor åtskilda. Här visar vi vad det betyder att gå över en gräns, säger Mariangela Mendéz.
I utställningen finns också motsatsen, den självpåtagna isoleringen. Det är i videofilmen "Viljan till makt" om två bröder, de sista i en tysk koloni i Paraguay och som etablerades på 1800-talet av Friedrich Nietzsches syster Elisabeth. Titeln påminner om Leni Riefenstahls nazistiska propagandafilmer och kolonin Nueva Germania är också ett uttryck för tankegångarna om den germanska övermänniskan. Det var ingen mindre än tonsättaren Richard Wagner som förmedlade iden om koloniskapandet till Bernhard Förster, maken till Nietzsches syster. Förster var en hängiven antisemit.
Där i Nueva Germania har tyskarna levt isolerade, inte talat med paraguayanerna, och så har den också nästan dött ut, av de en gång 14 familjerna av rent ariskt blod återstår det de två bröderna Schweikhart i vildvuxet skägg och med ett arkaiskt germanskt språk. Deras yttre har inga likheter med de stortyska germanerna i Leni Riefenstahls propagandafilmer.
Utställningen du som jag har en stor bredd. Där finns också "Sami shelters, fem handstickade ylletröjor i tio olika färgkulörer. Stickmönstren delas ut som flygblad för den som vill göra en egen tröja.
Liliana Sánchez kallar sin utställning "Den ensamma ätaren" och är egentligen installationer av souvenirer från resor. Det är texter, fotografier, recept, stenar, potatisar, m. m. Hon beskriver också hur hon i Sverige, med start i Kalmar, sökt spår eller lämningar av melankoli.
– Jag har inspirerat av författaren Torgny Lindgren, säger hon om det som handlar om de fotografier på canvas som hon visar. Där finns så mycket att känna igen. Kanske den svenska melankolin klädd i knäckebröd och en tub räk- och kräftost.
Bodenskolan är ett stående inslag i Havremagasinets utställningsverksamhet. Den här gången har fyra nu verksamma konstnärer ombetts att spegla sig i de bortgångna konstnärerna i Bodenskolan i utställningen "Pendang". Tanken är att Bodenskolans konstnärer har påverkat den konst som nu kan ses i Norrbotten.
Så Jette Andersen fick spegla sig i June Montana Lorentz, Lennart Holmbom i Sven Boman, Magnus Svensson i Stig Winnerskog och Brita Weglin i Bror Zackrisson.
– Det var inte helt lätt men tack och lov har hon en lång och rik produktion, säger Jette Andersson om June Montana Lorentz.
– Det finns en tystnad i hans bilder som är tilltalande. Det enda jag tänkt på Winnerskog är att det är lite blått där i det vita partiet. Jag gör mig till för hans skull, säger Magnus Svensson om hur en av hans målningar påverkats av Stig Winnerskog.
– Jag hade många skogsmålningar klara och han målade ju mycket skog. Det svåra att måla är den gröna färgen. Han målade mycket grön skog men det gör inte jag, säger Lennart Holmbom om sin spegling i Sven Bomans bilder.