Sara ser livet som en present
Sara Edström har länge varit etablerad som konstnär i Norrbotten och engagerad för konstnärernas villkor. Men det är först nu som hon visar sin första större separatutställning.
"Det finns ju förstås viktigare saker än konst - barn svälter i världen. Men människan behöver det", säger Sara Edström.
Foto: Bengt-Åke Persson
- Det handlar om någon slags livspresent och att man inte vet vad man ska göra av den. Livet är ju ett rätt stort paket. Det är ju inte så att jag tycker att det är så djävla jobbigt, men det kan vara överväldigande, säger Sara Edström medan killarna från budfirman lyfter in ett specialbeställt podium i utställningsrummet i konsthallen i Kulturens hus. Det är vitt, som allt annat i utställningen, men ska ha lysrör i. Fast Sara Edström ser direkt en liten glipa i podiet och leverantören får fixa det.
Faktum är att det är hennes första separatutställning. Vad hon kan komma ihåg. Sara Edström brukar dyka upp i allehanda sammanhang. I grupputställningar, eller som gallerist för Galleri Syster. Eller som representant för Konstnärer i Norrbotten, eller något annat föreningssammanhang.
- Jag har inte tid att göra konst, säger hon och skrattar.
Det är förstås inte helt sant, men det är lätt att känna igen känslan även om man inte är konstnär. Det kan vara mycket som kommer emellan det man egentligen vill göra.
- Jag har tänkt på varför man gör allt det där. Men det är förstås politiskt. Det handlar om att jag brinner för att göra förutsättningarna bättre för konstnärer. Jag känner att det finns ett behov och man måste göra det själv. Det är roligt och jobbigt, men en sorts nödvändighet, säger Edström.
- Och Galleri Syster är förstås socialt också. Det är inte så lätt att hitta någon att samarbeta med, säger Edström.
Sanningen är att hon gör en hel del konst, alla engagemang till trots. Men eftersom det ofta handlar om skulpturer - och att sådana ofta kostar en hel del pengar att tillverka, blir det mer fokus på uppdrag som gör att hennes konstprojekt går att genomföra.
- Jag har en dragning till det som är dyrt. Det lockar att göra större grejer, men jag måste göra det jag vet blir av, säger Edström och berättar att hon vetat om utställningen på konsthallen i ett år. Men idén med det stora paketet som omfamnas av en figur vars armar inte riktigt räcker till kom snabbt, som så ofta.
- Idéerna kommer på en gång. Den här idén fick jag nästan direkt då Eva-Gun Jensen från konsthallen ringde mig. Jag gillar inte att grubbla. Men jag gillar jobbet och att hålla på med hantverket - att putsa och forma skulpturerna, säger Edström.
Det finns onekligen en omsorg om detaljen i hennes verk. Den stora rosett som ska pryda paketet i "Present" är noggrant putsat och format, liksom skarven mellan människofigur och den släta ytan som paketets sidor utgör. Formen på rosetten känns igen från ett tidigare verk som hon visade under öppna ateljéer i våras. Då var rosetten i betong och skulle balanseras på huvudet som en tiara. En påminnelse om vad kvinnor utsätter sig för i fåfängans och behagandets namn.
- Jag fortsätter med det jag håller på med. Ett steg i taget. Jag såg Friedrich utställning i Stockholm. Han gjorde samma motiv om och om igen och han blev bra. Det är rätt självklart, men jag blir fascinerad av sådant. För gör man något så mycket blir det viktigt, säger Edström som menar att det ytterst handlar det om att bottna i det man gör.
- Jag jobbar ju med långsamma processer som gjutformar och skulpturer och då måste man vara strukturerad. Och jag kan inte göra något som inte är jag. Konsten speglar det rätta jaget. Det går fan inte att luras, säger Edström och skrattar.
- Fast när jag gick Sunderbyns konstlinje skulle man alltid gå emot sin natur. Gjorde man smått skulle man göra stort, eller tvärt om. Jag förstår varför de tänkte så, men jag vet inte om jag fick ut så mycket av Sunderbyn. Man måste bottna i det man gör och därför fortsätter jag med det jag håller på med.
Allt på utställningen är dock inte skulptur. Några stora målningar finns också med.
- Men jag kallar dem inte det. Jag är inte så mycket för det och jag känner mig som skulptör. Fast jag ville ha stora bilder och har utgått från fotografier av mig och mina bästisar från gymnasietiden. Det är en slags hälsning från mitt 17-åriga jag till mig själv, säger Sara Edström och berättar att tanken med utställningen är att den ska vara långt ifrån någon tavelbasar där man kan shoppa en passande målning för vardagsrummet.
- Det vanliga måttet på om man är framgångsrik är ju om man sålt tavlor. Jag vill göra något annat och skita i att sälja. Jag tycker att en kommunal konsthall inte ska vara en konstbutik. Jag vill att folk ska gå och titta och få upplevelser, säger hon.
Så jobbar vi med nyheter