Sånger från bergadjupet
Inte bara England och USA har starka gruvarbetarsånger. Ur arbetet på liv och död föddes vacker musik, även i Sverige. Folkmusikern Eva Åström Rune har tillsammans med gitarristen Mattias Pérez spelat in visor och ballader från underjorden.
Foto:
- De lyssnade på berget för att höra hur det knäppte och för att hinna sätta sig i säkerhet om det behövdes. Gruvarbetarna väsnades inte i onödan, de sjöng på fritiden. Möjligen sjöng de lite mer dämpade sånger nere i gruvan, berättar Eva Åberg Rune.
Intresset för gruvor har hon med sig från uppväxten i Falun vars stora gruva rasade samman på midsommarafton 1687, en av årets två dagar då arbetet låg nere.
- Jag tyckte redan som barn att det där var en sådan otrolig händelse. Jag kan fascineras över det fortfarande, hur lät det när en hel gruva rasade ihop?
Under flera år har hon samlat svensk gruvarbetarmusik och haft stor hjälp från vissångare i Bergslagen som tecknat ner sångerna. De äldsta kan beskrivas som gruvarbetarpsalmer. De sjöngs under den obligatoriska andakten före arbetsdagens början, en bön om att överleva till kvällen.
- Så mycket mer skyddsutrustning hade man inte. Det är jättefina texter. Det finns så mycket värme i dem. Trots att det var så farligt var de stolta över sitt arbete.
Men varför just gruvarbetarsångerna?
- Jag fastande för det arketypiska med gruvan. I dag tar vi metall och stål för självklart, men vilken är historien bakom? Våra sånger som är från 1800-talet är fortfarande aktuella i före detta Sovjet, i Bolivia eller i Afrika där det råder helt omänskliga arbetsförhållanden. Det är nog det jag tänker på, att jag som folksångerska äntligen får sjunga om maskinborrar i sånger på liv och död, få utlopp för mitt engagemang. Jag vill väcka liv i vår gamla svenska kämparglöd och hoppas den här musiken kan göra människor glada. Att man känner värmen och engagemanget som fanns då, det saknar jag i dag.
Så jobbar vi med nyheter