Sången var en hemlighet
Att stå på scenen behöver inte vara självklart bara för att man har en bländande talang för sång. För Esmeralda Moberg, som är med i "Låtar och skrönor" under Jokkmokks marknad, var steget till att stå på scenen långt. "Att sjunga var mitt käraste och superhemligt", säger Moberg.
Foto: Ida Folkesson
Men att sjunga inför andra var inte naturligt till en början - hon var inte den som ställde sig och sjöng solo på skolavslutningarna.
- Jag spelade teater istället. Det var inga problem att prata för folk och jag gick en teaterlinje på gymnasiet. Men att jag sjöng var min hemlighet, något som jag gjorde när jag var ute med hästen i skogen. Att sjunga var mitt käraste och superhemligt. Det var väldigt intimt för mig och att sjunga för andra kändes väldigt utlämnande, säger Esmeralda Moberg och berättar att hennes föräldrar ställde upp med lektioner hos en sångpedagog, men aldrig fick höra en ton under hennes uppväxt i Småland och senare Stockholm.
- Jag tänkte nog att "om jag bara blir nog bra så vågar jag". Så blev det förstås inte. Det var först när jag träffade den underbara sångpedagogen Rogelio Duran som jag vågade sjunga offentligt. Han arbetade direkt med modet och improvisationen. Första gången jag sjöng en "konsert" var 1996 när jag gick på folkmusiksutbildningen på Malugns folkhögskola.
Att det blev folkmusiken var också, på sitt sätt, Durans förtjänst.
- Han sjöng flamenco och det ville jag också, men han sa nej och tyckte att jag skulle hitta min egen väg. Och vad ska en svennebrud som jag i flamencon att göra? Så jag tyckte att det var bäst att kolla in min egen musik, folkmusiken, som jag hade rätt dålig koll på. Men någon legitimerad folksångerska har jag aldrig blivit. Det är för mycket som är för bra och roligt för att specialisera sig, säger Moberg.
Efter utbildningen gled hon in på teatermusik och har skrivit och sjungit för teatern. Men något återvändande till skådespelandet har det aldrig blivit.
- Jag kan leka saker på scenen, göra performance eller berättarföreställningar, men jag har ingen lust att ge mig i kast med Norén, säger Moberg.
Nu, vid 33 års ålder, börjar det närma sig för hennes debutskiva. Det blir en cd med dikter som en etablerad hip-hop-producents far skrivit - fast vem producenten är vill hon inte säga ännu. Tidstypiskt nog fick de kontakt via myspace och sedan har de mailat varandra. Esmeralda har fått dikterna och på sitt vanliga sätt lekt fram melodierna, spelat in dem på sin Ibook och fått tillbaka färdiga arrangemang av producenten.
- Det är verkligen en favorithobby att improvisera utifrån dikter till dess jag hittar något att ta fasta på. Man tar ju hand om någons käraste ord och jag tycker om det, säger Moberg som utlovar ett smakprov från den kommande skivan under Låtar och skrönor.
Skivan beskriver hon lite kryptiskt som "dansbar".
- Den är inte dansbar i meningen att den är upptakts klubbmusik. Det är en blandning av jazz, folkmusik och en hip-hop-producent. Men du får inte använda ordet lounge, för det låter nedvärderande - ungefär som hissmusik.
Men trots att Moberg ofta får erbjudanden om konserter och aldrig behövt marknadsföra sig för att få jobb har yrkeslivet inte alltid gått som på räls. Att alltid få förfrågningar har också haft sitt pris.
- Jag gjorde den där "bränna-ut-sig"-grejen. Så under två år sov jag 18 timmar per dygn och jag frågade mig om jag verkligen ska göra det här när jag har begränsat med ork. Det är ju en väldig energiåtgång att stå på scenen. Men jag vill dela med mig av det jag älskar och gör så mycket jag orkar, säger Moberg.
Det är också kärleken till musiken som tagit henne till Norrbotten de senaste åren och mötet med landskapet blev omtumlande.
- Jag brukar säga att Stockholm är för litet - jag behöver ett Sarek eller ett Murjek. Jag är helt förälskad i landskapet - det är så att jag får svindel i hjärtat. Så landet lutar helt klart norrut för mig.
Så jobbar vi med nyheter