Tre konstnärer i samma familj, men så olika. Det är svårt att finna några gemensamma drag. Det handlar alltså om familjen Eriksson i Södra Harads, en familj helt utan konstnärliga traditioner, men där tre familjemedlemmar blev etablerade konstnärer.
Äldste sonen Larserik, född 1932, är representerad på Nationalmuseum. När han nyligen gick bort efterlämnade han en stor produktion av teckningar, målningar, böcker. Yngste sonen Jan Anders, född 1944, började också i tidiga ungdomsår att ägna sig åt konstnärligt skapande, i bild och skrift. Han är en etablerad konstnär i Norrbotten och har ställt ut runtom i landet och även utomlands. Och så mamma Sonja, född 1906, som började måla sent i livet, inte förrän i slutet av 1960-talet, när hon och maken avvecklat lanthandeln i Södra Harads och flyttat till Piteå.
Det är mamma Sonja som väcker nyfikenheten. Hennes bilder har vi tidigare inte sett samlade retrospektivt, bara något enstaka verk som varit ute till försäljning. Hon var en oskolad målare som inte brydde sig för att perspektiven inte blev de rätta. Hon lär vid något tillfälle ha rådfrågat yngste sonen Jan Anders om råd för att få ordning på perspektiven, men han tyckte att hon skulle fortsätta som hon gjort. Det gjorde han alldeles rätt i.
Sonja målade Södra Harads efter egna minnesbilder. Det är reportagemåleri, tidsdokument från en bygd när den var full av liv. Barn döps, det dricks kaffe efter en begravning och hon återger ett sovrum fyllt med barn. Just den bilden är den charmigaste, så naivistisk och respektlös. Barnen är nära att trilla ur sängarna och ner på det lutande golvet. När vi ser dessa bilder förstår vi varför Sonja Eriksson fick ställa ut både i Sverige och i Paris.
Det norrbottniska inlandet i Jan Anders bilder är så annorlunda. Inte mamma Sonjas klara, glada färger, i stället dova, tunga färgsjok över stora ytor. Det är landskap ofta i mörkt rött. Ibland upptäcker vi enstaka människor, som symboler för dem som blivit kvar efter den stora utflyttningen.
Larseriks bilder ger ibland uttryck för politiska ställningstaganden, som teckningen med Sjöbomannen som håller upp sin stopphand mot flyktingarna, men hans skugga har formen av en nazist med heillyft arm. Men han har också illustrerat barnböcker, skrivit och målat. Han är bror mångsidig och har sannolikt mött den största publiken.
Utställningen ”3 x Eriksson” visar hur viktigt det är att lyfta fram det norrbottniska konstarvet. Det ser vi för lite av, trots ett nyöppnat länskonstmuseum.