Allt lever i Harriet Nordlunds barnbok Årddå, som även finns på Lulesamiska i översättning av Karin Toulja. Det är en berättelse om sameflickan Ibba och hennes familj vars by ligger precis på Polcirkeln och därför också heter så.
Det är 1950-tal och Ibbas familj lever av småjordbruk, jakt och fiske. Pappan, kallad Älgpappan, måste i perioder jobba långt hemifrån, vilket Ibba tycker är ledsamt. Men det är desto roligare när han kommer hem. Men Ibba har förstås mamma, Fågelmamman kallad, och Àddjá, farfar, inom pratavstånd allt som oftast. Hennes syster Sunná börjar på internat, men de träffas ändå rätt ofta.
Fast nästan lika viktig som fysiska personer och djur är för Ibba, är också naturen, vindarna och solen, stenarna och träden.
Samisk mytologi och skapelseberättelse är högst levande i Årddå. Allt lever, som jag skrev, det kan kallas magisk realism, typ, men det känns rätt och ger dimensioner åt den yttre ganska enkla yttre berättelsen, som är fint illustrerad av Kerstin Hjertén.
Jag blev kanske mest fascinerad av vinden, Sjuojebiellje, det osynliga örat, som finns överallt där det finns människor. "Örat lägger de dåliga tankarna på minnet och försöker rätta till människor som inte förstår bättre", kan man läsa om en människa talat illa om en annan.
Årddå, så barnbok den är, innehåller livsvisdom och moraliska funderingar värda att ta till sig, inte minst relationen djur, natur - och människa.
Berättelsen rör sig några år framåt och plötsligt en dag ska Ibba göra som syster Sunná, börja i skolan och bo på internat i Jokkmokk. Det är ledsamt att flytta hemifrån och allt är så stort, och hårt på nåt sätt tycker Ibba, som hemma på gården i vardagen levt i drömmar och lite av umgåtts med osynliga väsen. Som tur är inte Ibba enda sameflickan, men rätt snart börjar ändå tankar växa på att kanske rymma.
Hur det blir ska jag inte berätta; kulturkrockar och kravet att bli svenskar och bara tala svenska, bland annat, är vad som gäller för Ibba enligt tidens krav och dess verkställande lärare och klassföreståndare. Och Lilla åttaåriga Ibba vet förstås inget om skallmätningar och sånt.
Årddå har ett slut som överaskar i alla fall mig och som visar att utveckling oftast är av dialektisk natur. Harriet Nordlund har skrivit en barnbok värd att läsa, även för de som närmar sig ålderstadiet ungdom.