Jag förstår inte meningen med Sven Wernströms senaste roman, Tusen år efteråt. Eller, visst förstår jag att Wernström vill kritisera och berätta att "sådan var kapitalismen". Men varför genom något som i substans mest liknar en tanke utan kropp.
Tusen år efteråt handlar om hur några människor försöker överleva och leva i en värld som ungefär 1 000 år tidigare ödelagts av krig och miljöförstöring.
Det berättas om det märkliga århundrade som ömsom kallas Teknikexplosionens århundrade eller Mördarnas dito. Alltså 1900-talet och vad hände sedan "bomben lagt staden i aska" och det börjat sippra ut radioaktivitet i naturen.
Den som berättar är historieläraren Bori, son till Frea och Utor, där den sistnämnde gjort sig berömd genom att uppfinna en geigermätare som alla ska bära.
Den som talar genom Bori är författaren själv, som sedan debuten på 1940-talet gett ut otaliga böcker, framför allt för barn- och ungdomar, toppad med serien om Trälarna.
Wernström har alltid skildrat småfolkets liv med respekt och stort hjärta. Det Wernström gör i Tusen år efteråt är dock att dra ner samhällskritiken på en simpelt låg nivå.
Klyschorna står som spön i backen mest hela tiden, med kort-korta stunder då antydningar med frågor hur dessa människospillror nu ska leva och organisera sig, väcker viss nyfikenhet hos mig.
Arbetarförfattaren Wernströmfick Ture Nerman-priset 1989 och LO:s kulturpris 2004 och säger i en eftertext att han "skrivit alltför många böcker, det lär vara något hundratal och kvaliteten är mycket ojämn".
Tusen år efteråt borde aldrig getts ut. Den är liksom naturen efter en kärnkraftskatastrof eller ett kärnvapenkrig kontaminerad och farlig för människor och djur. I Wernströms roman består kontamineringen av banaliteter.