Gudskepris! Allt i sann Torgny Lindgrensk anda. I går kväll gästade Västerbottensteatern Boden med dramatiseringen av "Norrlands Akvavit". Nästan fullsatt var det dessutom.
Det här är ju en av flera uppsättningar som just Västerbottensteatern gjort med Torgny Lindgrens prosa som förlaga.
"Ormens väg på hälleberget" för en massa år sedan är väl den som har låtit tala om sig mest. Nu är det Stig Östman och Bodil Granlid som tar sig an en annan historia, den om predikanten som återvänder till bygden han frälste för länge sedan. Men denna gång är anden agnostisk och syftet det motsatta - att omvända de omvända. En slags avkristning.
Ironiskt nog är det nu så att den talrika församlingen inte riktigt är i sitt ursprungliga skick. Av alla goda kristna är bara två församlingsmedlemmar kvar i livet, varav en är döende.
Det är förstås en skicklig glesbygdsallegori. Ett flertal gånger har åtminstone jag hört talas om dessa så kallade byar i inlandet bestående av fyra gårdar, varav tre är öde. När kan en by egentligen betrakta sig som by, och kan två människor någonsin bilda en flock? Bygderna dör, men Lindgrens tragikomik inför detta döende lever.
För att visa på denna beska humor tar jag mig friheten att långcitera pjäsen:
"Tack vare dig, Olof Helmersson, och helbrägdagörelsen har jag, gudskepris, kunnat utföra mitt livsverk: sköta jordbruket som nu är nedlagt, bygga bönhuset som nu är rivet, färdigställa den numera avskaffade vägen till Kedträsk, starta Konsumbutiken som inte finns längre, försörja barnen som har övergivit mig, vara ålderman i byn som nu är avfolkad, grunda Folkpartiets lokalavdelning som nu är upplöst."
Vilket livsverk!
Dessutom är denna döende befolkning det ekonomiska navet, basen för näringslivet i bygden, eftersom de ger jobb i den kommunala hemtjänsten.
Ingen Gud finns, och ingen framtid.
Mellan raderna skymtar Torgny Lindgrens existentiella dubier. Man anar författarens eget agnostiska åldrande med frågorna om meningen och döden.
Nu kan man säga att föreställningen i sig inte är lika tokrolig som texten. Energin och närvaron känns lite låg i första akten, men som så ofta annars på teatern drar det igång på allvar i andra. Då infinner sig mer av det där komiska schvirret man sitter och väntar på, men även dynamiken i berättelsen börjar ta form.
Frälsningen finns i bakruset, är en sentens. Och kanske finns Gud i alla fall.
Nästa föreställning i Norrbotten är i Kalix 23/2, därefter spelas den på Kulturens hus i Luleå med några föreställningar dagarna efter. Sedan blir det ett litet stopp i Jokkmokk 23 mars också. Och har man inget annat vettigt för sig någon av dessa dagar kan ju ett alternativ vara att förgylla någon av aftnarna med ett teaterbesök, om inte annat för att smaka på Torgnyprosan och grubbla över salighetens existens och det sorgliga i den döende glesbygden.