Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här handlar om Moa, en tjugoårig tjej som timanställs på äldreboendet Liljebacken. Äcklad och svimfärdig går hon första dagen ihop med Eva som tvättar ren en dement nittioåring från bajs. Den gamla kvinnan har svår ångest och avlider efter ett par timmar. Moa får vara med när den döda kammas och tvättas och när man plockar bort avföringslista, vändschema och vätskelista och städar ur rummet. Lite senare blir hon nästan våldtagen då Urban, en före detta präst, kastar sig över henne.
Beischer rapporterar inte från en skurhink men beskriver världen ur ungefär samma perspektiv. Klienterna kissar på sig, vill inte lämna sina rum, försöker rymma, nyps och svär åt personalen. De ropar på mamma eller säger sig vänta besök av kungen. Kokerskan super.
Egentligen vill Moa bli skådespelerska. På fritiden söker hon in på scenskolor, tar lektioner, ser föreställningar och pluggar på egen hand in roller och monologer. Hon är mycket ensam i den stora staden innan Oskar dyker upp. Men romanens axel är slitet på Liljebacken och de svåra villkoren där. Det är en berättelse som inte alls har med Carema eller andra cyniska utförare att göra; det här känns som basfakta, vi får helt enkelt veta hur det står till i detta dödens gränsland.
Stor litteratur är det kanske inte och romanen är inte alltid så romanlik. Vårdpartierna liknar mer ett långreportage men där berättaren är mer synlig än i de flesta journalistiska texter. Beischer skriver sakligt, konkret och registrerande, ett bruksspråk som fungerar väl när hon återger vad som händer de intagna och personalen på äldreboendet.
Samtidigt har Jag ska egentligen inte jobba här bildningsromanens form. Moa hamnar i en underbetald, lågutbildad grupp som arbetar i en tung verklighet där alla, med något undantag, vantrivs. Men Moa förändras. Efter hand får hon en annan, närmast ömsint inställning till de gamla, av vilka många bara förvaras på sina rum, som överblivna paket. Samtidigt fortsätter hon att drömma om teatern och utan att märka att hon nog är på väg in i ett alldeles vanligt liv.