”Agda Rössel var fel. Fel samhällsklass, fel utbildning, fel kön. När hon utnämndes till Sveriges och världens första kvinnliga FN-ambassadör 1958 blev det upprorsstämning på Utrikesdepartementet, debatt i riksdagen och smutskastning i pressen.” Samtidigt var utnämningen ett avgörande steg för att denna dotter av en norrbottnisk banvaktsstuga skulle starta sin karriär mot New York. Dessutom är det inledande citatet något av en sammanfattning som liknar en personlig askungesaga.
Som läsare ställs man inför frågan: Hur mycket av den totala bilden får vi oss serverad i form av en sådan sammanfattning? Där har vi den barnrika familjen i sin banvaktsstuga, bland annat i Kilvo vid Malmbanan i närheten av Gällivare. Flickan hade studiebegåvning och ägnade sig åt att läsa allt hon kunde komma över. Föräldrarna var ovilliga till en fortsatt utbildning men hennes lärare kunde övertyga fadern att realskolan var något att satsa på. Samtidigt dog läraren hastigt men skolstudierna fortsatte, läshungern fanns kvar och mycket påminner om den blivande Nobelpristagaren Eyvind Johnson och hans uppbrott från Malmbanan och Näsberg. De båda blir därför exempel på dåtidens begåvningsreserv som genom stora ansträngningar kunde nå framgång.
Allt detta skildrar Elin Jäderström, en avlägsen släkting till Agda, också född Jäderström, vars far tagit namnet efter sin hemort Jädraås i Gävleborgs län. Familjetraditionen om Agda hade hunnit bli något av en legend, men samtidigt en rätt diffus sådan, och det räckte för att väcka skrivarens intresse. En släktforskningsidé blev snart en bok, en biografi. På vanligt sätt förutsatte ett sådant skrivarbete mycket av faktaframtagning. Detta var tydligen tämligen lätt att genomföra för den ”officiella” delen, i New York och vid skilda svenska ambassader i Europa.
Värre var det att nå fram till personen Agda Rössel. Någon egentlig dagbok finns tydligen inte att tillgå. En stor del av boken skildrar därför snarast den festliga sidan av hennes tillvaro. Det känns som en oändlig kavalkad av ”partyn”, av passerande mer eller mindre officiella gäster, av ett liv i sus och dus, som man brukar säga. Om slutsatsen är riktig kan det bero på brister i källmaterialet.
En annan iakttagelse är att Elin Jäderström aldrig har träffat den beskrivna släktingen, något som tydligt påpekas i boken. Den sammanbindande texten blir på samma gång lika med andras muntliga berättelser eller generella slutsatser. Bara en detalj: Kunde verkligen familjen i banvaktsstugan leva av jakt, bärplockning och ett litet jordbruk? Ja, naturligtvis enligt dåtidens självhushåll. Vad sägs om jakt på hare och fågel? Även detta är möjligt. Men – var det brukligt att ägna sig åt hjortjakt – i Kilvo?
Vanligtvis ihågkoms Agda Rössel för sin internationella karriär, för sina diplomatiska insatser i New York, Belgrad, Prag och Aten. På sätt och vis kan det påminna om en senare namnkunnig svensk, Dag Hammarskjöld. Agda Rössel ihågkoms också för andra insatser, att avskaffa dödsstraff och kvinnlig omskärelse liksom med flyktingmottagning och jämställdhet. Och sedan har vi alla de små mera personliga detaljerna. Det var en stilig kvinna mån om sin frisyr, det var en kvinna som aldrig bar långbyxor. Det blir hennes excellens med rötter i Kilvo.