Hade ett mentalt ebolavirus spridit sig? Här hemmavid var ju frågorna i och för sig triviala jämfört med platser på jorden där gevärs- och granatkrigen härjade. Men överallt tycktes ändå samma princip råda – vare sig det skedde på någon gata i Damaskus, på en tidningsredaktion i Paris eller på Storgatan i Luleå.
Uppenbarligen var det här priset man fick betala. För ökad polarisering och konfrontation. Åsiktskrigens förbannelse.
Man kan föreställa sig motdemonstrationen som fenomen. Ryggarnas polemik. Även om vi inte tagit till kulvapen som metod ännu. Men allt gick väl ut på samma sak. Att med hjälp av hammare försöka slå in i motståndarens skalle att de hade fel åsikt. Och om bara idioterna kunde vara så vänliga att tänka rätt (som jag – underförstått) så skulle världen meddetsamma bli massor bättre.
Så tedde sig striden om idéerna för mig, vare sig det rörde flyktingpolitik, feminism eller terror. Det fanns alltså många heliga krig. Och i vart och ett av dessa fanns bara en enda rumsren åsikt.
Mitt i denna tankefåra förstod jag plötsligt varför jag så länge kämpat mot dogmatism och politisk korrekthet. Jag hade anat farorna, men inte sett dem lika tydligt som nu. Jag tror det var attentatet mot Charlie Hebdo som fick poletten att trilla ner. Skadan blev stor, och det ofrånkomliga resultatet:
Ännu mer konfrontation. Ännu större polarisering. Ännu mer övervakning. Och överallt fasta och låsta positioner. Ytterligare ett krig.
Nåväl, jag var ju bara en vanlig köksfönsterfilosof utan kontakt med det verkliga kulregnet. Men jag gjorde ändå testet och flyttade över på andra sidan köksbordet. Förstod då (även om det kändes smärtsamt och kanske till och med tveksamt att avslöja offentligt) att jag nog ändå hade båda sidorna i mig. Åh, alla dessa förbjudna tankar.
Som uppblåsta ballonger intill bristningsgränsen satt ju ändå de rätta åsikterna fastkletade, i överjaget. Ett överjag som kontrollerade den där bångstyrige kalsongterroristen som härbärgerade ”det sanna jaget” (om det nu överhuvudtaget fanns något sådant). Men segern, förstod jag, skulle aldrig komma förrän luften gått ur båda ballongerna.
Summa summarum: jag var trött på polarisering, motdemonstrationer och krig, varhelst de utspelade sig. Drömde om fyrkantigabordssamtal. Som med tysken och amerikanen, soldaterna som möttes på Omaha beach 50 år senare. De grät ju, och omfamnade varandra. Insåg äntligen hur galet allting varit, från början till slut.