Jan Svensson! Jag hoppas att du inte finns. Av handlingen i ungdomsboken att döma så ska vi i alla fall anta att Luleå och Tunaskolan finns. Jan Svensson är en grå kugge i skolhjulet, och smälter in i Tuna-hjulet gnisselfritt. Konflikten som anas i baksidestexten, som antyder att den anpassningen skulle kräva ett visst pris, infrias dock inte i handlingen.
Vi får följa Jans nya liv, i en slags löpande mentala dagboksinlägg. Men gud så litet det händer! Vardagsrealismen och den svenska fikasjukan, där allt inmundigande av fast eller flytande ska dokumenteras, härskar och man får bläddra frenetiskt i handlingen för att hitta någon upptrappning. Jo, kanske ett spår av någon gryende valpförälskelse.
Nu ska det erkännas att undertecknad inte har något större tålamod med "ungdomsskildringar". Jag hatar när texten är tillrättalagd för att passa en vuxen tant eller morsa, med korrekta åsikter. Däremot älskar jag många barn- och ungdomsförfattares böcker, och har gott om utrymme i bokhyllan för dem. Bristen på fantasi och syfte i denna bok gör dock läsningen till en plikt, milt uttryckt.
Om Jan Svensson är tänkt att med sitt berättarperspektiv utifrån en kille, möjligen stärka pojkars läsning, så har jag väldigt svårt att tänka mig att det ska fungera. Handlingen är så tråkig att skolklockorna stannar. Det mest spännande i Jan Svensson är om kokosbollsförsäljningen ska gå bra eller inte. Och både som förälder och barn vet man förstås vilka dramer dylika insamlingskampanjer kan medföra. Men att göra litteratur av det är en helt annan sak.
Vad gör då Jan? Jo, han går till skolan, pratar med Nicki, refererar till kompisar, kommer hem, och fikar och äter. Och så äter han kokosbollar i smyg. Jo, pappan cyklar. Nej, dramaturgin räcker verkligen inte långt, och jag skulle verkligen vara intresserad av att höra vad en yngre läsarpanel skulle säga om detta.