Efter sådär 45 år som journalist är det fortfarande stundtals svårt att förstå sig på det här landet. 45 år av förändring, men samtidigt är så mycket sig likt.
Vi är en demokrati, men fortfarande har vi en statschefspost som går i arv. Vi är en demokrati men ger samtidigt nazister polisskyddad rätt att demonstrera. Vi är en demokrati med ett presstödsystem för att fler röster ska höras i debatten, men som ger en del av detta presstöd till tidningsutgivare som tillhör den antidemokratiska ultrahögern. Vi är en demokrati men tillåter vapenindustrin att sälja vapen till diktaturer. Vi är en demokrati men tillåter en alltmera utbyggd övervakning av landets laglydiga medborgare.
Men visst är det en del som trots allt förändrats under de 45 åren. Den som ryckte ut från I 19 i det tidiga 1970-talet gjorde det efter ett år i ett folkförankrat värnpliktsförsvar. Sedan väntade ett fast jobb direkt efter muck. Idag har värnplikten ersatts av en yrkesarmé och jobben som väntar är i regel bara tillfälliga anställningar. Den där lagen om anställningsskydd fick motsatt verkan.
1970-talets journalist levde i ett nyhetsflöde som inte var fyllt av fabricerade bluffnyheter, skapade i speciella trollfabriker. Nu har journalisterna fått fullt upp med att avslöja lögnerna i nyhetsförmedlingen. Snart finns det inte tid för annat.
Kanske kunde medborgarna på 1970-talet lita på det som stod i tidningarna och förmedlades i den radio och den tv som hade monopol och inte fick störas av kommersiella inslag. Klotter på husväggarna fick inte spridning över klotet och förvandlades inte till en amerikansk presidents huvudsakliga källa.
Sedan ryckte vi journalister ut och skapade stora rubriker när vi kunde avslöja grå arbetskraft. Vet ni inte vad grå arbetskraft är? Det är människor som hyrs ut till arbetsgivare. Idag kallas det bemanningsföretag, men på 1970-talet var det en olaglig verksamhet som ledde till åtal. Idag är sjukvården fylld av grå arbetskraft, men det kallas stafettläkare och stafettsjuksköterskor. Denna nu lagliga, gråa arbetskraft är på väg att ruinera landstingen.
Och när vi journalister skrev på 1970-talet fick vi lära oss att aldrig uppträda i eget namn, inte ens i kåserierna. Vi fick inte heller skriva om varandra, intervjua kolleger. Nu gäller andra regler. Vi kan ju roa oss med att räkna hur många gånger under en kväll som tv-journalisterna intervjuar varandra.
Så 1970-talets murvel känner inte igen sig och tiden är mogen att stiga av. Den pålitliga trycksvärtan har ersatts av internetvärldens opålitliga ettor och nollor.