Den amerikanske författaren Dave Eggers fortsätter att skildra vad den moderna världen gör med oss människor.
Hans tredje roman på kort tid har den långa titeln Era fäder, var är de? Och profeterna, lever de kvar för evigt? Det är ett citat från Gamla testamentet (Sakarja 1:5) där det judiska folket får höra att deras föräldrar en gång i tiden slutade lyssna på Herren och på profeterna. Och se nu hur illa det har gått!
Huvudpersonen i Eggers roman är en ung man som heter Thomas. Han är besviken över sitt innehållslösa liv och över att samhället inte tar tillvara på hans och andra människors kraft och förmåga. Han vill delta i en strävan mot ett gemensamt, stort mål. Men inget mål syns till, och ingen frågar efter hans deltagande.
Så vad göra? Jo, ta reda på varför saker har gått så snett. När vi kommer in i handlingen har Eggers huvudperson precis startat en egen utredning med hjälp av en vanvettig och brottslig metod. Han kidnappar person efter person; människor som i hans ögon på ett eller annat sätt borde kunna ge svaren han efterfrågar. Han håller dem gisslan i ett nedlagt militärt fort. Var och en i sitt rum. Några är skurkar, andra är offer, så som Thomas ser det. Romanen består uteslutande av hans förhör med dessa personer.
Det är enbart dialog, från första sidan till den sista. Det är ingen spänningsroman och det är inte gisslandramat som ska hålla läsaren kvar vid boken. Det viktiga är istället det som händer i förhören, i samtalen. Små, små förskjutningar i sättet att se på saker som hänt, och på tillvaron i stort, äger rum hos såväl kidnapparen som hos dem han håller som gisslan.
Man kan se det som att Eggers gör Thomas brottsliga handlande till något som trots allt är jämförelsevis sunt. Även om förhören sker under tvång, och inte sällan under hot om våld, så är de trots allt samtal. De förvirrar och komplicerar saker mer än de förklarar dem. Men så länge vi människor pratar med varandra finns det hopp.
Det är i så fall en avsiktlig kontrast till det mönster som blivit vår tids stora skräck och plåga; unga män som låter sin frustration gödas och växa på nätets hatsajter, långt bortom andra perspektiv och åsikter än de som stärker den uppfattning som de redan har. Till sist blir allt så enkelt och svartvitt att det enda som återstår är att ta sitt automatvapen till konsertlokalen Bataclan, gayklubben i Orlando eller ungdomslägret på Utöya.
Jag läser Eggers roman som en uppmaning från profeterna att vi ska återuppta samtalen, särskilt med våra fiender.