Alla de 60- och 70-plussare som läst Stig Dagermans ”dagsedlar” i tidningen Arbetaren kommer att älska den här lilla ryska boken. Dagerman gav i dagsversens form elaka snytingar åt avigsidorna i det svenska ”folkhem” som var under uppbyggande. Minns hans sentens om underklassen som inte fick ha hund, men kunde skaffa sig råttor ”som också är sällskapsdjur”.
Lev Rubinstein, född 1947, poet och till yrket bibliotekarie, kan sitt ryska samhälle utan och innan och ger det de intellektuella käftsmällar som de med stor sannolikhet förtjänar. Putin, hans intima krets av nyrika jasägare, fascister, antisemiter, gammelkommunister, nystalinister, antimajdanare.
Det är ett värre scenario än Stig Dagerman antagligen kunde förställa sig och hantera, så stor diktare han än var. Men Rubinstein verkar kunna det, eller i vart fall trivas medan han med styrkan hos en schakttraktor, men elegantare, far över den väldiga politiska och moraliska sumpmark som var Sovjetunionen och som blev mylla för ett Ryssland där personkulten tvättas upp och blir ”fosterländsk”, medan drömmarna, toleransen mellan människor – och poesin – kastas ner i avloppet.
I korta ”dagsedlar” eller essayer, skildrar Rubinstein detta stora, enorma land som ingen i väst begriper men anser sig vara experter på, med humor, bitterhet, Gogolsk klokhet, kärlek. Det kan vara ett slagsmål i en restaurang i sextiotalets Sevastopol (numera annekterad till Fosterlandet av Folkens Fader Putin) med slutsatsen: Om någon vinner ett krig är det absolut inte den som utkämpar det.
Eller en snabb och snillrik analys av dagens stora ryska historiska mänskliga och samhälleliga trauma: OBEGRAVDHETEN. Vad det heter på ryska vet jag inte, men förra kulturattachén i Moskva och översättaren av denna bok Johan Öberg vet nog.
Rubinsten själv ger ett tips. Pesten ska begravas på mycket stort djup, annars kommer epidemin tillbaka.
Och pesten begravdes inte djupt nog.