- Vem tror ni vill läsa om sådan här antiheroism? Sådana kvinnor finns inte hos oss! Ni har förläst er på Remarque och andra defaitister!
Ungefär så löd det förkvävande domslutet från den sovjetiska statscensuren över Svetlana Aleksijevitjs bok om ryska kvinnor vid andra världskrigets fronter. Sedan förbjöds den, stämplad som "osovjetisk".
"Sovjetiskt" var det som låg i statens, partiets och den officiella historieskrivningens intresse.
Den sovjetiska censuren kunde vara ytterst sträng men - eftersom den också var rysk - lynnig och rentav slapp. Massvis med litteratur om "Det stora fosterländska kriget" hade kommit ut efter 1945 och inte allt var heroiserande av den sovjetiska krigsansträngningen, den sovjetiske soldaten och utopin om den oövervinnerliga sovjetkommunismen.
I tider av politiskt töväder kunde partigunstlingar som Konstantin Simonov och Ilja Ehrenburg lät degradera hjältemyten en aning i sina böcker. Fast inte dithän att de riskerade sina lantställen, specialbutiker eller bästa bordet i författarbaren i Moskva. Till och med Solzjenitsyns världsberömde "Ivan Denisovitjs" silades igenom partikontrollen. Satirikern Vojnovitj tilläts under Brezjnevtiden driva med sovjetsamhället, inklusive dess militärmakt, men förpassades till Väst efter att ha skrivit "Tjonkin", en slags sovjetisk "Soldaten Svejk".
Alla dessa krigsförfattare var sovjetiska män som skrev om andra sovjetiska män i det allra största av manlighetens alla fältslag. Och så kommer en sovjetisk kvinna (född vitryska) och tränger sig in i denna mytiska, testosteronladdade machovärld med en skildring av stridande sovjetkvinnor. Kvinnor som stridspiloter, kulspruteskyttar, artillerister.
Statscensuren fick tokspel. Inte för att ämnet rörde kvinnor i krig men för att kvinnorna i Aleksijevitj bok inte utmålades som robotar vilka hängivet kastade sig framför tyska stridsvagnar - utan som människor. Människor med själ, skönhet, naivitet.
Det var väl känt att minst en miljon unga sovjetkvinnor, kontorister, lärare, sjuksköterskor, kolchosmjölkerskor drog ut till fronten - utan att någon egentligen tvingade dem. Många var medlemmar i ungdomsorganisationen Komsomol och brann av iver att försvara landet med vapen i hand.
När de mötte krigets fasor, försvann snabbt entusiasmen och blåögdheten. Kvinnorna - de som överlevde - berättar långt senare för Aleksijevitj om alla vidrigheter de blev vittnen till: massakrer, amputationer utan kniv (jag gnagde av slamsorna med tänderna), arkebuseringar av desertörer.
En kvinna som avrättade sina egna kamrater berättar att hon aldrig mer blev människa.
- Under kriget glömde jag allt...kärleken glömde jag också.
Men här finns också humor och koketteri.
- Vi var tio kvinnor i vår jordkoja och alla gick omkring i långkalsonger för karlar... först när vi intog Polen blev vi utrustad med kvinnotrosor och bysthållare!
På väg hem från det besegrade Tyskland tjöt några kvinnosoldater när de fick se en råtta i sin järnvägsvagn. En manlig kapten häpnade:
- Ni har fått tapperhetsmedalj allihop, och så är ni rädda för möss!
Svetlana Aleksijevitj skildrar med stor ömhet sina sovjetiska medsystrar - många av dem vitryskor som hon själv. Svårigheterna med att komma över frontupplevelserna, att komma hem och bli kvinna igen. Att bli förälskad. Att bli älskad. Att få dofta parfym. Att gå omkring i högklackat och kjol efter fyra år i paltiga uniformer.
Det här är en bok om ett stort krig och det lilla livet. Om den stora utopin - och den torftiga verklighet - de nyrikas, klassklyftornas Ryssland - den slutade i.
Som en åldrad kvinnosoldat skriver till författaren:
- Det är inte de förnedrande små pensionerna som sårar oss mest. Det värsta är att vi drivits ut ur ett storslaget förflutet och hamnat i en outhärdligt liten nutid.