Nere vid älvstranden kommer den påbörjade väldiga Archangelsk Michail-katedralen att hålla öppet, om än i provisoriska lokaler under påsken. På ytan verkar livet i Archangelsk pågå som vanligt, men slår man på tv:n möts man av upphetsade rapporter om kris och krig.
I Ryssland utgör de statskontrollade tv-kanalerna den främsta nyhetskällan. Tidningar läses betydligt mindre än i Sverige. På grund av ägarförhållandena är många tidningar partiska.
I Archangelsk, exempelvis, ägs lokaltidningarna Pravda Severa och Archangelsk av länsstyrelsen respektive kommunen. I tidningen Archangelsk, som numera delas ut gratis, läser man i varje nummer om borgmästaren Viktor Pavlenko och allt vad han uträttar för staden. Man får intryck av att han personligen bygger vägar, reparerar pensionärslägenheter och vattnar skridskobanor.
I tidningen Pravda Severa kan man läsa om den allerstädes närvarande guvernören Igor Orlov och hur han låter en lögndetektor visa att han minsann inte ljuger om mutor och sin lön.
Nu är det inte alla som slår på tv-nyheterna. En bekant, Tanya Shepina, berättar att hon och pojkvännen har slutat att titta på tv och lyssna på radio. Tv är nuförtiden som en psykavdelning, är hennes kommentar. Pensionären Larisa Slivkina byter numera kanal när det kommer nyheter från Ukraina. De visar fruktansvärda bilder, blod, gråtande gummor och sårade barn.
Många ryssar uppfattar den uppenbara propagandan i nyhetssändningarna och är trötta på det dagliga upphetsade nyhetsflödet där det agressiva Nato, USA och EU verkar ligga bakom det mesta onda i Ryssland och övriga världen.
President Putin är populärare än på många år. Ett gammalt och väl beprövat recept är att yttre fiender stärker den nationella sammanhållningen. På Vnukovo-flygplatsen i Moskva lägger jag märke till en automat med en massa bilder av presidenten. Det visar sig att man köpa t-tröjor och iPhone-fodral med Putin-motiv. Välj storlek på t-tröjan, eller mobilfodral med mannens porträtt.
Som vanligt är det den tuffe he-mannen som framställs. Likt en cowboy, ridande på häst, iförd solglasögon och med texten ”Нас Не Догонят” (Oss hinner man inte ikapp). Eller varför inte en t-tröja med presidenten i hawaiiskjorta och solglasögon, paraplydrink i handen, och texten ”Привет из Крыма” (Hälsning från Krim).
Den starka vågen av rysk patriotism har av statsledningen underblåsts under en tid och kommer att kulminera på Segerdagen den nionde maj. Det blir då sjuttio år sedan Röda armén besegrade Hitlers välde, och firandet kommer att bli verkligt stort. Det har redan påbörjats med avtackning av krigsveteraner, nyproducerade tv-serier, utställningar o.s.v.
Elena Muravyova är född i Ukraina och följer via Internet rapporteringen i sitt forna hemland. Hon menar att det pågår en fördumningsprocess i Ryssland.
– Putin säger att det inte är ryska soldater i Ukraina, och skulle det vara så är de där på sin semester, och vapnen har de nog köpt i någon butik någonstans. Till och med utbildade människor tror på dumheterna!
Hennes förklaring är historisk.
– Ryssarna har varit slavar i hundratals år och lyder blint auktoriteter.
Största delen av sitt liv har Elena bott i Archangelsk, men har nu flyttat till Moskva.
– Jag ska tillbaka till Ukraina, säger hon. Just nu är jag halvvägs mellan Archangelsk och min gamla hemstad vid Svarta Havet.
Det ringer i Elenas mobil. Nu har kriget kommit till hennes hemtrakter! Någon har hört det på tv. Elena ringer genast ned till sin gamla mor. Nej, det stämmer inte, får hon till sin lättnad höra. Det är desinformation, ännu en gång.
Politiske journalisten Georgij Dityatev har lämnat mediearbetet och arbetar numera som universitetslärare. Han tröttnade på en allt tuffare arbetsmarknad och svaga lokalpolitiker som agerar nickedockor för partitopparna i Moskva. Den utbredda sovjetnostalgin är enligt honom inte märklig.
– Efter perestrojkan hoppades folk på en positiv utveckling av landet med mer öppenhet och kontakter med väst. Istället blev det ekonomisk chockterapi och rövarkapitalism. Det hade funnits en trygghet, som i det svenska folkhemmet, men den försvann, och kriserna avlöste varandra. Gorbatjov och Jeltsin som då satt vid rodret är idag illa omtyckta i Ryssland. Nu sluter sig landet igen och vi försöker klara oss på egen hand.
Archangelsk har alltsedan 1500-talet haft täta förbindelser med övriga Europa, framför allt med Norge, Tyskland, Holland och England. Innan St Petersburgs tillkomst var Archangelsk jättelandets enda nordeuropeiska hamnstad, och utgjorde ett viktigt andningshål mot väst.
Det viktigaste utbytet sker idag med Norge. Man är geografiska grannar och har gemensamma intressen i olja och fisk. Det oficiella Sverige märks inte överhuvudtaget.
Däremot stöter jag på intresserade personer – studenten Maria som vill bli rysk-svensk tolk, men framför allt svenskättlingen Ludmila Fadeeva. Hennes mormor Alexandra Kozhevnikova var dotter till en svensk. Alexandras man Ivan ägde två pälsfabriker nära staden Novgorod och betraktades därför som ”kulak”, och som så många andra deporterades han till Sibirien.
Året var 1929 och dokument visade att han hade dött. Men Alexandra mutade tjänstemän, fick reda på att hennes man levde, och hade bosatt sig i Vologda. Hon lämnade sina barn hos släktingar och reste till sin man, som nu var allvarligt sjuk och hade förlorat sin hörsel. De stannade kvar i Vologda, där Ivan fick jobb på en pälsfabrik.
Här föddes Ludmila 1949. När hon var sexton år gammal ville hon veta mer om sina morföräldrar, men det var för sent, de hade gått bort. Hennes mormor talade aldrig om Sverige. Föräldrar ville inte ta risken att berätta för sina barn om sådana saker. Det kunde vara farligt om det på något sätt skulle nå örat myndigheternas öron att man hade utländska släktingar. Hela hennes liv hade Ludmila varit intresserad av Sverige, men visste inte varför. Hon är idag pensionerad musiklärare.
Vad som slår en vid mötet med vanliga ryssar är hur lika vi är. De små skillnaderna är bara en krydda i umgänget. Tanken om ett Vi och ett Dom känns främmande, som något som höga politiker skapat. Som det heter i vikingatidens skrift Havamal – ”Man är mans gamman” (Människan är människans glädje).