Juryns motivering till valet löd: ”Likt Johnson stiger Elisabeth Rynell ut till verklighetens gränsmarker av lust att se och av tvång för att hela berättandets sinne”.
– Ett hedersamt pris, väldigt fint och som jag bugar extra djupt för, säger hon om Bodens kommuns pris till minne av sin store författare.
Elisabeth Rynell kom tidigt i kontakt med Eyvind Johnson.
– Jag läste honom när jag var i 19-20-årsåldern då jag läste de svenska arbetarförfattarna. Det blev den självbiografiska serien Romanen om Olof .
Hon beskriver hur han påverkat hennes som författare.
– Jag är poet han en riktig berättare, en epiker. Han har betytt mycket för mig för han är så djärv. Framför allt hans sätt att beskriv Olof i självbiografiska romanerna. Han tittade aldrig på honom utifrån den vuxnes blick. Han är alltid med honom i hur han tänker.
När hon i juni fick veta att hon skulle få priset beslöt hon att läsa om Slutspel i ungdomen .
– Det var kul och då tänkte jag på det igen, att han är med honom i hur han tänker. Det har betytt mycket när jag skriver, att inte sitta och beskriva uppifrån.
Förutom Romanen om Olof är det Strändernas svall som Elisabeth Rynell värderar högst av Eyvind Johnsons romaner. Den återberättar händelserna kring den grekiske hjälten Odysseus och hans resa hem från det trojanska kriget.
– En lång period älskade jag Strändernas svall. Nu tänkte jag läsa om den, men nej det ska jag inte göra för jag tyckte så mycket om den då och nu vet jag ju inte...
Elisabeth Rynell är född i Stockholm, men har tillbringat sitt vuxna liv i Norrland, först i Piteå, sedan i Västerbotten och nu bor hon växelvis i Stockholm och Delsbo. Hon har skrivit 14 poesisamlingar, romaner och essäsamlingar. Debuterade med Lyriksvit m. m. gnöl 1975 och senaste verket är Skrivandets sinne från 2013.
Det har blivit många litterära priser och utmärkelser under åren. Bara i år har hon förutom Eyvind Johnson-priset också fått Sara Lidman-priset och Norrlands litteraturpris.
Vad betyder då prissumman på 70 000 kronor?
– Pengarna räddar min vinter. Som författare har man ingen lön. Nu säljer böckerna i mycket mindre upplagor än på Eyvind Johnsons och Sara Lidmans tid. Då låg upplagorna på 20 000-30 000 exemplar och de kunde leva på försäljningen.
Förutom det stora Eyvind Johnson-priset delas också Lilla Eyvind Johnson-priset ut. Det gick till unga Lovisa Rova som tackade genom att läsa upp en novell med motiv från rallarliv på Haparandabanan.